Sverige har långvarig erfarenhet av koalitonsregeringar, men just samlingsregering har förbehållits situationer av allvarligt externt hot. På kommunnivå förekommer det väldigt sällan.
Kommunvalets oväntade efterföljd i Knivsta är att alla partier utom SD nu samlas under moderat ledning för nästa mandatperiod. Det heter ”samarbete mellan två minoriteter”.
Verkligheten är lite annorlunda. Valets partipolitiska profilfrågor bleknade raskt. Under en enda eftermiddag trycktes borgfred fram kring en moderatstyrd budget. Alla uppdrag är fördelade för 4 år framåt. Inga ordförandeposter till andra än alliansen. Mandaten i KF är 31. Alliansens 15 ställdes mot Kvartettens14 – S, lokalpartiet Knivsta.Nu, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Sverigedemokraterna erhöll 2 mandat av 31. Vågmästare – men inte mer. I ett svep utnämndes SD till enda oppositionsparti i fullmäktige.
Resultatet för väljarna är att vi får dubbelallians som styre! Vad föranledde egentligen partierna i Knivsta att överge det vanliga mönstret av majoritet – opposition?
Vad fick partierna att på bred front frångå identitet och ideologiprofil? Spöket från SD? Blev inte resultatet i stället att SD erhöll en positiv särställning?
S får återigen en halvtidstjänst vid kommunstyrelsebordet. Man hade chansen att greppa ledartröjan, man såg segern i vitögat – och duckade. Varför? Vilka hot så överväldigande, vilka argument så kraftfulla, att S medvetet avstod från möjligheten att leda och forma kommunpolitiken? Inte bara deras egen väljarkår måtte undra. Även MP, som borde haft all anledning att stärka sin partiprofil, anslöt sig till stugvärmen. Att införa en samhällsplaneringsnämnd är ingen garanti för en öppnare offentlig diskussion i sakfrågor. För att inte tala om lokalpartiet Knivsta.Nu, som gick till val på central idrottshall som i stort enda särfråga, och nu tycks acceptera total plattläggning för M-styret. Någon, med uppdrag från M, säger: ”… vi har så bred värdegemenskap…” Vad svarar nuvarande V på detta?
Dubbelalliansen för med sig en förändring av den offentliga dialogen.
Inte så att vi skulle riskera färre av M:s självbelåtna artiklar, men väl att det finns färre bärare av den öppna kritiska dialog som förväntas ifrån våra förtroendevalda. På sikt färre utmanande frågor i fullmäktige, färre kritiska analyser med KF-information som underlag, färre interpellationer och enkla frågor, färre inlägg som når ut över självcensurens kamrattröskel.
Hur gemensam är till exempel värdegrunden mellan allmännytta och exploatering när Knivsta formas för framtiden? Väljarna tycks ha fått en kraftsamling som fördunklar alternativ och dämpar dialog. Fullmäktige som knapptryckarkompani. Man behöver inte något större mått av skarpsinne för att fråga sig om inte Knivsta hade förtjänat ett bättre öde.
Terry Carlbom, fil dr