”Jag hoppas ingen ska få sådana problem som jag. Men om det ändå händer, kom inte till Sverige. Kom absolut inte till Sverige.” (Yeşim Çetir, den turkiska patienten på Karolinska sjukhuset som dog i mitten på mars.)
Inga som sett Bosse Lindkvists SVT-dokumentär ”Experimenten”, som nu visats också i bland annat Storbritannien, kan undgå att gripas av Yeşims sorgliga öde sedan hon utsatts för Macchiarinis verksamhet på Karolinska Sjukhuset, KS. Dödsbeskedet från USA förra veckan kan förhoppningsvis ge hennes familj en slags frid. Men det innebär inte att det svenska forskningssamhället kan vända blad i föreställningen att allt nu är över.
De vetenskapligt grundlösa experimenten på KS var inte bara livsfarliga för patienterna. De har också allvarligt skadat den svenska forskningens tidigare så starka anseende, och i förlängningen därmed den FoU-baserade industrin och Sveriges internationella attraktionskraft.
Betänk att KS varit berömt som ett av världens främsta akademiska sjukhus, och att Karolinska Institutet, KI, varit Sveriges mest ansedda forskningsinstitut. Nu sprids i stället den turkiska patientens ord ”kom inte till Sverige!” Vad som nu behövs är inte mer marknadsföring och ministerord utan självrannsakan.
För det handlar ju inte bara om Paolo Macchiarini.
På KI och KS deltog en stor krets kollegor i hans experiment på människor och i de gravt missvisande artiklar som sedan publicerades i ledande vetenskapliga tidskrifter.
Men när den läkare som hade hand om vården av den turkiska patienten efter Macchiarinis framfart märkte att inget i dessa artiklar stämde, var de många medförfattare var med mycket få undantag inte alls intresserade av att få fram sanningen. De motarbetade på alla sätt visselblåsarna, försökte förklara bort kritiken med att det handlade om konflikter mellan två forskargrupper och anlitade i några fall till och med advokater för att försvara sina oredliga publikationer, när de borde krävt att tidskrifterna drog tillbaka dem!
Forskningens höga ideal har vetenskapssociologen Robert Merton formulerat i fyra principer: 1) kommunalism – dela kunskap utan ersättning, 2) universalism – behandla alla bidrag lika, oavsett författarens status, kön etcetera, 3) frihet från särintressen samt 4) organiserad skepsis.
Men hur är det i verkligheten?
I Macchiarini-fallet tycks forskare och beslutsfattare ha följt helt andra principer: särbehandling av ”stjärnforskare” i stället för universalism, marknadsföring av eget varumärke i stället för frihet från särintressen, okritisk uppslutning bakom oprövade och ogrundade metoder i stället för organiserad skepsis.
Den sista punkten är särskilt allvarlig. En levande och skeptisk akademisk miljö granskar alltid påståenden om nydanande resultat. Ty annars ruttnar systemet inifrån. Världens mest attraktiva akademiska miljöer kännetecknas just av en kultur, som välkomnar nya idéer och metoder men alltid också låter dem möta produktivt motstånd från kunniga kollegor.
Varför saknades detta på KI/KS? Och finns det skäl tro att det är så mycket bättre på andra högskolor i Sverige som brottas med liknande krav på positiv marknadsföring och snabb publicering?
Ett antal studier har visat en tydlig ökning av oredligheten i vad som publiceras i akademiska tidskrifter.
Detta löses inte med mer administrativ reglering och fler etiktillstånd. Viktigare är ordentliga genomlysningar av vilka normer som egentligen präglar forskare i Sverige i dag; vilka handlingssätt unga forskare får lära sig bortom etikkurserna, och hur levande och attraktiva akademiska miljöer kan återupprättas. Här handlar det både om beteenden i gråzonen och regelrätt fusk.
Men akademin är inte ensam. Intensiv konkurrens och individualism präglar också idrotten. Skillnaden är att idrotten under lång tid arbetat mot tvivelaktigheter och fusk, med svensken Arne Ljungkvist i spetsen. Här finns mycket att lära, såsom vikten av långvarigt engagemang, och bygge av starka internationella institutioner.
Låt den turkiska patientens sista ord bli startpunkten för ett liknande arbete också inom akademin, så att ingen i framtiden ska säga ”Kom absolut inte till Sverige”.
Christian Berggren, professor Solmaz Filiz Karabag, docent,Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling, Linköpings universitet