Alla majskolvar är inte gula. Den som har vistats i Latinamerika vet att det också finns röda, svarta och blåa. Alla politiker är inte heller som Pol Pot eller Fidel Castro. Lika ohållbar är generaliseringen att alla konfessionella friskolor skulle vara farliga.
Ändå drar Liberalerna och Socialdemokraterna samtliga konfessionella friskolor över en kam och vill förbjuda dem. Europarätten sätter dock stopp för en sådan åtgärd, utifrån fri etableringsrätt, religionsfrihet och föräldrarnas rätt att välja skola för sina barn. Det föreslagna förbudet blir omöjligt att genomföra enligt all juridisk expertis.
Men för tankelekens skull kan man ändå begrunda vad obligatorisk kommunal skolgång för alla efter den 9 september skulle innebära.
SSU:s ordförande, Philip Botström, ända upp till Socialdemokraternas partiledning påstår gång på gång att den kommunala skolan är mötesplatsen där blandning garanteras. I denna miljö motverkas segregation, heter det. Problemet är att en äkta blandning aldrig kommer att uppstå så länge en religionsskeptisk attityd präglar stora delar av det svenska samhället.
Jag har kommit i kontakt med syrisk-ortodoxa, katolska, frireligiösa och judiska elever som inte vågar vittna om sin tro i den kommunala skolans värld. Varför inte?
Till att börja med anses religion vara en privatsak och då varken kan eller får man ju tala om den med sina klasskamrater.
För det andra ska undervisningen ske på ”vetenskaplig grund”, underförstått fri från religiösa värderingar och spekulationer. Om religiösa elever vill bemöta fördomen att de är irrationella måste de vara utrustade med rätt avancerad kunskap om att naturvetenskap och religiös tro faktisk kan samexistera.
För det tredje påstås religion enbart leda till krig och våld.
För det fjärde anses föräldrar och kyrkornas representanter utsätta eleverna för ”ensidig religiös påverkan” och indoktrinering. Trosövertygelser är något man blir ”pådyvlad”.
Uppförsbacken för troende elever att inleda ett samtal med kommunala klasskamrater blir under dessa förutsättningar mycket brant.
Eller också löper man risken att bli mobbad för sin kristna tro om ens övertygelse nu blir känd, vilket Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, berättade om vid ett seminarium i Almedalen.
Den påstådda blandningen av elever i den kommunala skolan är därför en illusion. I själva verket främjar den religiös segregation, eftersom troende elever på ett osynligt sätt trängs undan. Att man tar rast på samma skolgård och äter i samma skolmatsal betyder inte att man automatiskt upplever en mångfald kulturella och religiösa inriktningar. Öppen konversation krävs för att vi ska kunna tala om en äkta mötesplats.
Nu ska vi inte skönmåla de konfessionella skolorna, eftersom det förekommer disciplinproblem et cetera där också.
Men i fungerande konfessionella skolor får eleverna kunskaper i diverse olika ämnen och uppmuntras till självständigt kritiskt tänkande. En helhetssyn på människan med kropp och själ, och som social varelse, ligger till grund för undervisningen. Teater, musik, bild, dans och idrott finns ofta på programmet och illustrerar denna helhetssyn. Riksdagen har nyligen beslutat att den kommunala gymnasieskolan ska gå i motsatt riktning i och med att de estetiska ämnena inte längre ska vara obligatoriska.
Kvaliteten på undervisningen i de konfessionella friskolorna kan vara minst lika hög som i de kommunala. Ofta är den högre. Den verkliga livsåskådningspluralismen, vidsyntheten och toleransen kan i praktiken vara större i dessa skolor. Ingen tvingas att gå där, men varför förbjuda föräldrar och barn att frivilligt välja denna skolform?
Fredrik Heiding
Jesuitpater, doktor i teologi vid Newmaninstitutet och redaktör för den katolska kulturtidskriften Signums nätupplaga