Just nu pågår utställningar med verk av konstnären Jan Svenungsson på Uppsala konstmuseum och Bror Hjorths hus. Jan Svenungsson är bland annat upphovsmannen till verket ”Den tionde skorstenen” som finns i Tegnérparken.
Kulturnämndens beslut 2014 att låta uppföra ”Den tionde skorstenen” väckte indignation. Verket var onödigt, dumt, fult och alldeles för dyrt. I dag är det många som uppskattar verket. Det är också tänkbart att en del av dem som avskydde tanken på att Luthagen skulle få en ”miljonskorsten” nu ändrat uppfattning.
Debatten om ”Den tionde skorstenen” kunde ha varit den största konstdebatten i Uppsala sedan Bror Hjorths ”Näckens polska”, men visade sig vara en västanfläkt jämfört med den som började 2015 när konstnären Erik Krikortz konceptuella verk ”Souvenir” på Paradgatan tog form.
I tider där den offentliga debatten präglas av polarisering och hätskhet, och nu till och med påhittade nyheter och alternativa fakta, måste vi gå tillbaka till och hålla fast vid principerna som gäller för vårt samhälle. Vi måste kunna se principiellt på konst. Konst är en del av den yttrandefrihet som gäller i Sverige. Yttrandefriheten har gränser, även om de inte är många. Hets mot folkgrupp är till exempel inte tillåtet.
Hur man uppfattar ett konstverk beror ju på den tolkning man själv gör. Vill vi verkligen ta bort professionellt utförd och på ett korrekt sätt beställd konst från det offentliga rummet bara för att några väljer att tolka verket som en kränkning eller avskyr placeringen? Vilken är i så fall nästa konstnärliga gestaltning som ska plockas bort från Uppsalas offentliga miljö? Kanske något naket? Kanske något som befäster könsmaktsordningen? Kanske något som uppfattas som kritiskt mot någon religion?
Uppsala som kulturstad förlorar på en debatt som under lång tid inriktats på att ett visst verk ska bort, det vill säga i egentlig mening censureras. Debatten om Krikortz verk är nu inne på andra året. Två kommunalråd har motionerat i kommunfullmäktige om att väggmålningen på Paradgatan ska avlägsnas alternativt sättas bakom taggtråd. Kritikerna, till exempel centerns Stefan Hanna anser att målningen på markvärmecentralen måste tolkas på hans sätt, det vill säga som ett ”diktaturvurmande DDR-konstverk i Uppsalas offentliga finrum”.
Med en sådan argumentation ställer man sig enligt min mening utanför en diskussion om vad konst är och hur den kan tolkas.
Nu försöker samme Stefan Hanna använda en lagstiftning som verkligen inte syftar till att hantera konst, nämligen plan- och bygglagen, för att få bort verket. Det står Stefan Hanna fritt att överklaga det i efterhand beviljade bygglovet (om han nu är taleberättigad). Konstverk är dock vanligen inte att betrakta som byggnader, varför plan- och bygglagen inte är tillämplig.
Huruvida ett av kommunen beställt konstverk som uppförs på en fasad på en befintlig byggnad verkligen utgör en sådan fasadförändring som kräver bygglov vore onekligen intressant att få prövat i högre instans. Men någonstans blir det absurt. Kulturnämnden beslutar att anlita en viss konstnär, och sedan ska plan- och byggnadsnämnden överpröva konstnärens färgval och motiv?
Alternativet är som sagt att se principiellt på konst som en del av yttrandefriheten. Det politiska parti jag tillhör resonerar så här: Konsten ska ges utrymme i den offentliga miljön och det är rimligt att cirka en procent av offentliga byggkostnader viks för konst. Även om enstaka konstverk upplevs som svårsmälta måste politiker stå fast och försvara sina beslut om enskilda konstprojekt, under förutsättning att besluten tillkommit på ett korrekt sätt. Långsiktigt gynnas samhället bäst av att konstnärer står för de konstnärliga besluten och inte styrs av politiker, ängslighet och självcensur.
Konstnärer och beställare av konst har givetvis ett stort ansvar, i synnerhet när ett verk ligger nära yttrandefrihetens gränser eller kan anses vara anstötligt. Verket Souvenir kan med en någorlunda nyanserad bedömning inte sägas ligga nära dessa gränser. Konstverk kan i undantagsfall behöva avlägsnas, men i så fall för att de har blivit fysiskt farliga eller av någon anledning ofullständigt utförda.
Av debatten i fullmäktige att döma verkar det tyvärr som att vissa allianspolitiker och sverigedemokrater i hopp om att vinna röster i valet 2018 i hätskt tonläge tänker sig fortsätta driva krav på att ”vidriga kopior på DDR-konst” ska rivas. Alternativet vore ju att acceptera att ett av Uppsalas cirka 240 offentliga konstverk utgörs av denna väggmålning.
Det finns ju trots allt angelägna politiska frågor att ägna sig åt i Uppsala.
2:e vice ordförande i kulturnämnden, Uppsala kommun