Nyligen presenterade regeringen sin sista vårbudget för mandatperioden. Precis som i höstbudgeten, som var laddad med dyrt valfläsk, saknas de viktiga strukturreformer som skulle behövas för att stärka svensk ekonomi.
Sällan har väl detta illustrerats så tydligt som i regeringens kapitala misslyckande med ett av sina största vallöften – investeringsstödet till bostäder.
Stödet, som hittills kostat skattebetalarna 2,9 miljarder kronor, har inte genererat en enda hyresrätt i exempelvis Stockholm och Uppsala, två av de städer där behovet av bostäder är som störst. Ändå valde regeringen att i budgeten för 2018, och årligen fram till 2020, avsätta ytterligare 3,2 miljarder kronor för att främja byggande av små billiga hyresrätter.
Det är tyvärr symptomatiskt för denna regering som ägnat mandatperioden åt att kasta ut några hundra miljoner här och där medan strukturproblemen lämnats orörda.
Befolkningstillväxten i Sverige har de senaste åren legat på historiskt höga nivåer. De senaste fem åren har befolkningen ökat med 564 350 personer. I Stockholms län handlar det under samma tid om en ökning med 181 100 personer, eller 32 procent av Sveriges totala befolkningsökning.
Boverkets prognoser visar att det årligen behöver byggas cirka 80 000 bostäder de närmsta sju åren för att fylla behovet.
Men intresset för investeringsstödet för byggande är lågt. Sedan starten 2015 har totalt har 9 300 hyresrätter och 1 700 studentbostäder tilldelats stöd, långt från de årliga 15 000 hyresrätter som regeringen tagit höjd för, och ännu längre ifrån det antal bostäder som alltså behöver byggas. Intresset för subventionen har varit särskilt lågt i Stockholmsregionen, endast 738 nya studentbostäder har tillkommit genom stödet. Det vill nu regeringen råda bot på genom att dels avsätta ännu mer pengar, dels höja den högsta tillåtna hyresnivån för att få stödet. Dessutom beslutade regeringen och Vänsterpartiet att som en del av vårbudgeten ge länsstyrelserna ett tillskott på 15 miljoner kronor för att minska handläggningstiderna av investeringsstödet. Idag ligger handläggningstiden på upp till ett år.
Det är fullkomligt obegripligt att bostadsminister Peter Erikson inte förstår att konstgjord andning inte kommer att lösa landets bostadsbrist, och alldeles särskilt inte den fullständigt havererade bostadsmarknad som råder i Stockholmsregionen.
Varför inte lyssna på byggbolagen och fastighetsägarna när de säger att subventioner inte är att föredra eftersom de ökar byggkostnaderna, minskar produktiviteten och dessutom innebär stora kostnader för det offentliga?
Men bostadsministern och finansmarknadsministern slår dövörat till. I var sitt rum på närings- och finansdepartementet sitter de i stället och skapar politik som frontalkrockar: å ena sidan vill man forcera fram ett ökat byggande genom subventioner och å andra sidan bromsar man byggandet genom att försöka påverka priserna, bland annat via hårdare amorteringskrav som kommer vid helt fel tidpunkt.
I stället för att para verkningslösa subventioner och skärpta amorteringskrav borde regeringen fokusera på att åtgärda strukturfelen på bostadsmarknaden.
Det handlar om att reformera hyressättningen och förändra skattevillkoren. Sänkta flyttskatter är en helt nödvändig åtgärd för att få i gång de viktiga flyttkedjorna, så att det befintliga bostadsbeståndet kan utnyttjas bättre. Inlåsningens pris är inställda flyttlass, utbildningar som inte påbörjas och missade arbetstillfällen som får konsekvenser för både individen, företagen och samhällsekonomin i form av lägre tillväxt.
Sänkta flyttskatter skulle ha en direkt effekt på bostadsmarknaden, till skillnad från konstgjord andning i form av subventioner som riskerar att ytterligare snedvrida marknaden.
Gör om och gör rätt.
Christian Ekström, vd Skattebetalarna
Sofia Linder, chefekonom Skattebetalarna