Att frågor kring klimat och miljö hör till samtidens största utmaningar är nog de allra flesta överens om. Hur vi ska kunna möta dessa utmaningar är dock inte lika självklart. Vad behöver vi människor göra för att inte klimatförändringar helt ska ändra förutsättningarna för såväl mänskligt som annat liv på jorden?
En första utgångspunkt för diskussionen kring klimatfrågorna är hur vi ser på problemen och vilka språk vi tycker oss behöva för att förstå dem.
Diskussionen kring klimat- och miljöproblem handlar vanligen om de mer tekniska aspekterna av problemen. Hur mycket utsläpp tål vårt klimat? Vilken omställning krävs för att minska utsläppen, och hur ska utsläppsminskningarna beräknas? Hur kan energiförsörjning och transporter ordnas så att inte klimatet äventyras?
Den typen av frågor är naturligtvis både konstruktiva och viktiga.
Samtidigt finns en risk att vi i den diskussionen missar en av de mest fundamentala dimensionerna i sammanhanget.
Frågor kring klimat och miljö är existentiella frågor. Dels naturligtvis i den konkreta meningen att de handlar om förutsättningarna för liv på planeten jorden. Men också därför att de handlar om vad det är att leva som människa på denna jord. Klimatfrågorna är därmed också frågor som i allra högsta grad handlar om värderingar. Vad är ett gott liv, och vad krävs för att både vi människor och hela naturen i övrigt ska kunna leva ett gott liv? Och kan, och i så fall hur, alla människor ges samma möjligheter till ett gott och värdigt liv?
Väldigt ofta utgår vi ifrån att tanken på ekonomisk tillväxt som förutsättning för samhällsutveckling är det naturliga sammanhang inom vilket vi har att diskutera klimat- och miljöfrågor. Men det bygger på ett antagande som mer är att betrakta som en värdering än en oemotsäglig utsaga om tillvarons beskaffenhet, nämligen att ekonomisk tillväxt är den självklara förutsättningen för en positiv utveckling.
Utveckling kan i själva verket vara så mycket mer. Det kan exempelvis handla om att vi människor lär oss förhålla oss till liv och natur på nya sätt.
Det är inte självklart att det tankeparadigm som styrt vår syn på utveckling och framgång de senaste århundradena också är det som måste utgöra vår utgångspunkt när vi blickar framåt. Se bara på vilka problem vi skapat för natur och människor genom det vi hittills kallat utveckling.
Vi behöver alltså ta ett steg tillbaka och försöka se på dagens utmaningar på nya sätt. Vi behöver därför också nya språk och nya perspektiv, och det är här som såväl konst som religion kommer in i bilden. Konsten kan på ett svårslaget sätt få oss människor att se på saker och ting från nya synvinklar. De konstnärliga språken och uttrycksformerna kompletterar det rationella språk som dominerar inom forskning och vetenskap.
Ibland tror vi kanske att konst inte har med kunskap att göra. Det är så långt jag kan förstå alldeles fel.
Såväl vetenskap som konst ger oss möjligheter att förstå den tillvaro i vilken vi lever, den tillvaro av vilken vi själva utgör delar. Konsten kan både utmana, komplettera och fördjupa det som vetenskapen säger oss.
Även religionen är viktig i sammanhanget. I vårt eget land finns ingen annan förening eller organisation som har så många medlemmar som Svenska kyrkan. De religiösa rörelsernas olika sammanhang för gemenskap och tankeutbyte engagerar väldigt många människor, och har långt ifrån spelat ut sin roll som arenor för reflektion kring liv och samhälle. Här finns en social kraft som behövs om vi ska kunna styra samhällsutvecklingen i nya riktningar.
Men i religionen finner vi inte bara de sociala strukturer som kan berika vårt gemensamma arbete för en bättre och tryggare framtid.
De religiösa traditionerna bär på en rik erfarenhet när det gäller reflektion kring livet och dess förutsättningar.
Även på det sättet kan de religiösa sammanhangen ha något att bidra med. Genom att även ta med religiösa företrädare och religiöst grundade perspektiv i dialogen utmanas också dessa att vara med och ta ansvar i samtalet om hur vi möter samtidens utmaningar.
Vi behöver alltså både konsten och de existentiellt grundade perspektiven för att möta de utmaningar vi idag står inför. Samtidigt är det inom politiken som många av de avgörande besluten fattas. Politiken ger oss de förutsättningar som gäller för samhällets utveckling. Genom att skapa arenor för möten mellan vetenskap, konst, existentiell reflektion och politik utmanas alla till delaktighet i en gemensam strävan att lösa de problem vi står inför.
Vi behöver gränsöverskridande möten i stället för att muta in och bevaka revir.
Konferensen på Sigtunastiftelsen är ett exempel på ett sådant möte. Hur stimulerande denna konferens än blir är det ändå inte tillräckligt. Det vi behöver är en bredare dialog i allmän mening, en dialog där vi utgår ifrån att alla perspektiv behövs och att alla parter har ett bidrag att komma med. Genom att låta konst och religion möta politik och vetenskap, utan att något perspektiv på förhand vare sig förminskas eller ges ett tolkningsföreträde, skapas en kreativ friktion som kan berika såväl vår upplevelsevärld som vårt tänkande.
Alf Linderman, direktor på Sigtunastiftelsen och docent i religionssociologi