Lagrådsremissen om kulturarvsfrågor torde vara en av årets stora politiska överraskningar, sett till dess faktiska innehåll i förhållande till det förväntade. Sedan kulturminister Alice Bah Kuhnke aviserade att en stor proposition om kulturarvsfrågor skulle läggas har det spekulerats vitt och brett på tidningarnas kulturdebattsidor om att det skulle komma politisk styrning kring vad museerna ska fokusera på.
Verkligheten blev den motsatta: museernas självständighet gentemot den politiska nivån tydliggörs i stället vad gäller innehållet.
Att museerna styrs utifrån ett professionellt förhållningssätt, oantastligt från den politiska nivån, är själva fundamentet i den museilag som föreslås. Bland annat formuleras en lagparagraf så att huvudmannen för verksamheten, det vill säga stat, kommun eller landsting, ska ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll”.
Möjligheten för en politisk nämnd att gå in och överpröva om en utställning är lämplig eller inte ska inte finnas.
Frågeställningen är inte hypotetisk, sådana försök har gjorts runt om i landet, när i första hand Sverigedemokrater ogillat att få sin världsbild ifrågasatt.
Men att politiken håller sig på armlängds avstånd från innehållet i museernas utställningsverksamhet, innebär inte att politiken inte ställer andra typer av krav. Aldrig så intressanta utställningar är fullständigt bortkastade om människor inte har möjlighet att besöka museerna. Tillgänglighetskraven skärps därför, med en uttalad ambition att alla verkligen ges möjlighet att ta del av de skatter som finns på våra offentliga museer. I museilagen föreslår därför en annan paragraf: ”Utställningar och annan publik verksamhet vid museerna ska vara tillgängliga för alla och anpassas till användarnas olika förutsättningar.” Många museer är förstås redan fullt medvetna om vikten av att tillgängliggöra lokaler för olika former av funktionshinder. Men långt ifrån alla är i mål med ett sådant arbete, varför ett lagstadgat krav behöver komma på plats. Någon frågar sig förmodligen vad det kostar samhället att anpassa lokaler.
Vi frågar oss vad det kostar samhället att stänga stora grupper av människor utanför möjlighet till delaktighet eller tillgång till kultur.
Lagrådsremissens förslag går dock länge än att undanröja hinder för fysisk tillgång till lokaler, olika hinder för digital access eller undanröjande av hinder för människor med varierande kognitiva förmågor. Förslaget tar också avstamp i att kulturarvssektorns verksamheter ska vara angelägna och bjuda in till medskapande, lika för alla oavsett funktionshinder. I en allsidig belysning av historien ingår att uppmärksamma personer med funktionsnedsättningar, samhällets skiftande syn på funktionshinder och åtgärder som vidtagits för personer med funktionsnedsättning under olika epoker.
Regeringens förslag ska nu bedömas av lagrådet, och kan därefter bli föremål för en proposition. Vår förhoppning är att det finns en politisk majoritet i riksdagen som är vidsynt nog att bifalla propositionen, och därigenom bidra till att Sveriges kulturarv verkligen blir hela Sveriges kulturarv, tillgängligt för alla.
Niclas Malmberg, riksdagsledamot (MP)
Åsa Strahlemo, vice ordförande i omsorgsnämnden, Uppsala kommun (MP)