Kurdernas relation till centralregeringen i Bagdad har varit definierat som självstyre. I ett Irak som faller sönder har begreppet självstyre ingen mening längre. Kurderna måste lita på sig själva och behöver därför omvärldens erkännande omgående.
Massoud Barzani, president för den kurdistanska regionen i Irak sade nyligen på en intervju med TV-kanalen CNN att tiden är inne för kurdernas självbestämmande. Detta utlåtande kommer inte som en överraskning. Under de senaste två veckorna har omkring en halv miljon irakier varit på flykt sedan islamistgruppen Isis tog över staden Mosul i norra Irak. Islamisterna har fortsatt sina framryckning och tagit över strategiska städer längs den jordanska och syriska gränsen. Samtidigt har den irakiska armén, staten och institutioner kollapsat i en takt ingen kunde förutse och privata aktörer i form av miliser och religiösa institutioner har skyndat sig att fylla i det politiska tomrummet. Barzanis utlåtande kan därför te sig vara ett opportunistiskt drag där kurderna skyndar sig att ta vara på detta historiska tillfälle och deklarera ett självständigt land i vetskap om att den irakiska centralregeringen är för svag för att reagera.
Bakom Barzanis utlåtande finns det dock mer realism än opportunism. Å ena sidan har Barzani den förändrade realiteten i den kurdistanska regionen att hålla sig till. Sedan början av 1990-talet har en generation av kurder i Irak växt upp under förhållanden som liknar självständighet. Flertalet av dessa ungdomar kan inte arabiska och har ingen vilja att vara en del av Irak. I en informell folkomröstning i den kurdistanska regionen år 2004 röstade 99 procent av de deltagande för ett självständigt land. Denna unga generation pressar de etablerade kurdiska ledarna att deklarera självständighet, att koncentrera sig på förhållandena i Kurdistan och inte i Irak, sätta igång med reella demokratiska reformer i Kurdistan och få ett slut på korruptionen. Detta har tydligt signalerats av de kurdiska väljarna under de senaste valen i Kurdistan där oppositionspartier med fokus på de interna kurdiska förhållandena fått allt större inflyttande.
Å andra sidan och i och med den irakiska statens förfall finns inte längre det underlag på vilket den kurdistanska regionens relation till övriga Irak har definierats sedan 2003. Alltsedan Saddam Husseins störtande har kurdernas relation till centralregeringen i Bagdad definierats i termer av begreppet ”självstyre”, något som både har skapat en basis för samarbete och maktkamp mellan Bagdad och Kurdistans regering. Anledningen är att begreppet självstyre innehar två komponenter, ”själv” och ”styre”, med andra ord vilken enhet i ett land som ska få självstyre och hur mycket styre. För kurderna har den etniska komponenten, att erkänna kurderna som en folkgrupp, varit en självklar bas för självstyre med den oljerika staden Kirkuk inkluderat i Kurdistan. Iraks arabiska befolkning har dock generellt försökt framhäva den irakiska, islamistiska och panarabiska identiteten. Dessa meningsskiljaktigheter är inte omöjliga att lösa, men de förutsätter att det finns en centralregering kurderna kan förhålla sig till och förhandla med. Med den irakiska centralstatens kollaps har vi dock ingen ”relation” längre att prata om.
Kurderna i Irak har idag två möjliga scenarion att förhålla sig till. Det första består av en total kollaps av regeringen i Bagdad, varvid kurderna blir ensamma, omringade av fientliga nationer och extremistiska grupper. Det andra är att USA stödjer centralstaten i Bagdad med krav på större maktfördelning mellan centralstaten och regionerna i Irak, varvid kurderna kommer att få gehör för sitt krav på den oljerika staden Kirkuk inkorporerade i den kurdiska regionen och får därmed större möjligheter att fungera som en självständig nation. I båda dessa scenarion kommer vi därför se en mer eller mindre självständigt kurdiskt land som omgående behöver omvärldens stöd och erkännande.
Salam Karam
Journalist