Kvinnor kan användas till mycket. Det mest destruktiva är när kvinnor ska legitimera våldet. Hela idén om att kvinnor, och barn, ska försvaras av män – kärnan i militarismen – vilar på en förståelse av kvinnor som ”svaga” och män som ”starka”. Hur många motiverade inte USA:s invasion i Afghanistan med att det gällde att försvara och befria kvinnorna från talibanväldet? Den svenska insatsstyrkan i Afghanistan beskrevs som något ”gott” och på samma tema fortsätter Försvarsmakten att rekrytera kvinnor till försvaret.
Det senaste tillskottet är försvarets nya handbok, Handbok Gender, knivskarpt analyserad av Maud Eduards i nättidningen Feministiskt Perspektiv. Eduards skriver att: ”Krig är fasa. Obeskrivlig fasa. Människor genomlider övergrepp, såras, traumatiseras, skjuts ihjäl. Kvinnor är dessutom särskilt utsatta för sexuellt våld. Krig är på dödligt allvar.”
Hon konstaterar att samtidigt som krigen rasar pågår ansträngningar för att göra kriget mindre fasansfullt. Kriget har lagar som ska rädda liv. Civilbefolkning får inte skadas, sjukhus och hjälpkonvojer får inte bombas, kemiska vapen får inte användas, och så vidare. Samtliga lagar överträds hela tiden, men ger ändå kriget mer legitimitet, och ger ett sken av att det kan kontrolleras. En brutal vanföreställning.
I Handbok Gender står det: ”Försvarsmaktens genderarbete är både ett förhållningssätt och ett verktyg. Syftet är att öka jämställdheten mellan män och kvinnor inom den egna myndigheten och att ta hänsyn till hela civilbefolkningen, dvs kvinnor, män, flickor och pojkar, i händelse av väpnad konflikt.” Grundprinciperna är att personalens uppträdande ska inge förtroende, verksamheten ska leverera ett bättre resultat, män och kvinnor inom det egna förbandet ska ha jämställda villkor.
Det är alltså som i vilken verksamhet som helst. Det gäller att vara attraktiv arbetsgivare, ha en konkurrenskraftig verksamhet och ett stabilt varumärke. Hur problemen ser ut med att det i dagsläget inte är jämställt (får en utgår ifrån) framgår inte. Vid en snabb genomläsning ser det ut som om kvinnor ska hjälpa militären att stärka sitt berättigande. Försvarsmakten tar kvinnor som intäkt för sina önskemål om mer personal, ökad legitimitet och hjälp med att skydda kvinnor från mäns våld. Kvinnor blir ett slags stödtrupp för militarism, skriver Maud Eduards.
Vi ökar inte säkerheten genom att fler kvinnor finns inom försvaret. Säkerheten kan bara öka om vapnen och våldet minskar.
Visst finns det skillnader mellan olika krig. Visst är det skillnad på terrortrupper och FN-stödda trupper. Men grundproblemet är fortfarande där: Våldet. Civilsamhällets våld och det militariserade våldet. Syftet är detsamma: makt och kontroll. Oavsett om det gäller en kvinnas kropp och liv, om det utförs i hederns namn, om det uppstår i revirstrider män emellan i en storstad eller om det är en stormakt som propsar på herravälde över territorier.
De olika nivåerna blandas. Kvinnors kroppar är slagfält, med systematiska våldtäkter som en del av krigföringen. Målet är kontroll över samhällen som destabiliseras när de våldtagna och skändade kvinnorna förskjuts.
Mänsklig säkerhet och antimilitarism är det feministiska svaret på det patriarkala våldet.Jag skulle önska att Sveriges feministiska regering insåg det. Det får konsekvenser, både för vapenexporten och det inhemska försvaret. Men det skulle ge Sverige en unik position i den globala säkerhetspolitiken, genom att vara det första land som utifrån early-warning inser nödvändigheten av att förhindra att konflikter militariseras.
Som att alla de insatser som kommer efter ett krig – humanitärt bistånd, återuppbyggnad, demokrati, diplomati och så vidare – skulle göra mycket större nytta innan.
Det vore att ta ett stort steg framåt i en tid då många backar in i rädsla, isolationism, nationalism och militarism.
Gudrun Schyman
Partiledare, Feministiskt initiativ