Jakten på en efterträdare till Jan Björklund är på gång. Artiklar med plädering för ny partiledare skrivs. Men den avgörande frågan ställs inte.
En bredare analys av Folkpartiet/Liberalernas öden sedan 2010 tecknar en mörk bild av Jan Björklunds tid som ledare. Valstatistiken är övertydlig. Enbart förlustval. Slutpunkten med EU-valet hotar bli förödande.
Med tillförsikt lyfte Björklund bägaren när alliansen bildades 2004. Borgerlig majoritet 2006. Borgerlig minoritetsregering 2010. Borgerlig opposition 2014. 2018 insåg ledningen att bägaren var förgiftad. Äntligen, år 2018, nedprioriterades allianstanken till förmån för samhällssnyttan, och L blev ett stöd för en S-Mp-regering.
Ett stöd, men inte ett "stödparti".
Men partiets dilemma är tydligt.
Liberalernas förmåga att forma sin framtid kommer att gå hand i hand med förmågan att analysera vad det inneburit att som förstahandsval underordna sig borgerligt allianssamarbete i svensk politik.
Under Fredrik Reinfeldts (M) tid växte "de nya Moderaterna", med tillflöde från Liberalernas högerflank. Liberalernas socialliberala grund blev allt otydligare i bruset av andra partiers marknadsorienterade anpassning till allt vad sjukvård, försvar, skola och möjligen även klimat erbjöd.
Själva strävan efter polarisering i svensk politik, i riktning mottvåpartisystem som ideal, blev för ett liberalt förhållningssätt till allmänpolitiken påfallande självdestruktivt. Och när humanismens grundvalar vacklade inför oreglerad invandring var det ett annat parti – Centern – som i valrörelsen blev en röst för eftertanke när svensk migrationspolitik med populismens kraft rusade högerut.
I detta läge var det som om Liberalerna dragit en osynlighetsmantel över sig.
Liberalernas statistiska läge i opinionen är självförvållat. Den partiledare som ska samla ihop och bygga nytt ska kunna lägga om kursen så det hörs. Det är inte i första hand en fråga om person, utan det är frågan om socialliberalismens identitet framöver.
Valet står mellan fortsatt allianshäfta, eller att stiga fram ur dimman och framstå som självständigt, orienterat mot den koalition som efter ett val bäst säkrar socialliberala grundvärden. Om detta bör kandidaterna tala klarspråk!
Terry Carlbom, fil dr