Det nuvarande förslaget till översiktsplan – ute på remiss – är på många sätt både spännande och imponerande. Där finns en rad ambitiösa mål om Uppsalas roll i världen, om kapacitet och livskvalitet, om att vara en kommun för alla. Utmärkt om än lättare sagt än gjort. Utan sådana mål med deras inbyggda målkonflikter riskerar dock resan till framtiden att bli en vinglande färd, som drivs av ständigt växlande rådande opinonsvindar.
På nyhetsplats har risken för överexploatering i Ulleråkerområdet uppmärksammats. I fall som detta brukar debatten leda till justeringar, som leder till en bättre balans mellan olika, var för sig högst legitima intressen. Hur det blir i detta fall beror i hög grad på vilka argument och vilken styrka de närmast berörda kan mobilisera.
En fråga som emellertid totalt lyst med sin frånvaro är att förslaget till översiktsplan är så dominant riktat söderut, att stadskärnan med resecentrum nära nog hamnar i periferin.
Det bäddar inte för en balanserad utveckling av staden Uppsala, och det kommer rimligtvis göra det svårare att lösa en rad frågor som till exempel kommunikationen mellan olika stadsdelar. Den flerkärniga modellen med Gränby, Gottsunda/Ultuna och Uppsala Södra (ny station i Bergsbrunna) som noder kommer att kräva mycket stora investeringar, inte minst i form av infrastruktur och kollektivtrafik.
Dessutom innebär förslaget, att omfattande och värdefull jordbruksmark ”stadifieras” på ett sätt, som får forskare vi SLU att gå i taket (Se Magstark stadsplanering, UNT Debatt 21/11). Tyvärr är detta ett internationellt mönster, känt sen flera decennier tillbaka.
Varför riskerar det alternativet ändå att bli verklighet? Svaret är Ärna.
Nu, när kuppförsöket att driva igenom beslut om Ärna som civil flygplats mot den politiska majoritetens vilja har avvärjts, gäller det att gå vidare i analysen.
Börja med att kasta en blick på översiktsplanens karta: Ärna ligger där som ett violett, stort och oberörbart område. En propp i stadens naturliga växt. En död hand över all kreativitet som skulle kunna utvecklas bland stadens arkitekter och planerare, om de bara fick tänka på vad området skulle kunna användas till.
Vad allt skulle inte kunna utvecklas på båda sidor Fyrisån norr om Bärbyleden: fritidsområden, cykelvägar, bostäder, skolor, kunskapsföretag och så vidare. Ett stort område, som sedan länge varit förlorat som jordbruksmark.
Varför finns det då ett tankeförbud beträffande Ärna? Svaret är, att det finns en föreställning om att krigsmakten behöver Ärna. Och om det skälet inte skulle vara tungt nog, så börjar man att tala om alla arbetstillfällen, som skulle gå förlorade. Ett klassiskt argument för vapenindustrin, som om det inte skulle finnas alternativa behov, som skapar arbetstillfällen.
Detta militära flygfält ligger nära ett villaområde.
Om kriget skulle bli verklighet, lär detta flygfält tillhöra de första angreppsmålen. Risken är då stor att angreppen drabbar civilbefolkningen i Bärby hage.
Precisionsbombningar i all ära, men vi vet ju, att civila alltid drabbas i krig, avsiktigt eller ej (collateral damage). Dock tycks detta inte bekymra våra politiker.
Om man som jag tror de flesta politiker om gott och att de vill vårt bästa (om än med olika medel och motiv) – hur ska man då förklara, att de inte tycks vara moraliskt besvärade av att riskera försätta oskyldiga civila i en så utsatt situation?
Det allra rimligaste svaret är att de inte tror att kriget kommer. Men om detta är fallet, då behöver ju inte militären Ärna.
Flygfältet kan läggas ner och användas till produktiva ändamål.
Avskaffa tankeförbudet. Lägg ner Ärna! Låt oss få ett mer utvecklat och bättre balanserat Uppsala.
Bernt Jonsson
samhällsdebattör