Debatten om den svenska ungdomsarbetslösheten har väckts på nytt i UNT (19/11) då Lena Hök och Nima Sanandaji diskuterar utanförskap. Det är mycket riktigt att tidiga insatser måste göras.
Officiella siffror visar att 127 900 unga eller 23,6 procent mellan 15–24 år är arbetslösa just nu.
Denna statistik är mycket oroväckande.
Kritiken mot den svenska skolan förknippas oftast med PISA och de försämrade resultaten i stället för att diskutera skolans oförmåga att bygga broar mellan klassrum och arbetsliv.
Den som läser det 280-sidiga styrdokumentet Lgr11 kommer inte att förbise de ambitiösa försöken som strävar efter att implemtentera tydliga kunskapskrav och en demokratisk utbildingskultur. Men det saknas något.
Ordet arbetsliv nämns sex gånger och inga storskaliga förslag formuleras för att förbereda ungdomen inför arbetslivet eller för att bekämpa ungdomsarbetslösheten.
Att erbjuda kunskap om arbetsmarknaden, dess rättigheter och skyldigheter, näringslivets anatomi, fackföreningar, arbetsintervjuer eller andra arbetsmarknadsstrategier verkar alltså inte vara nödvändigt för elevens utveckling.
Ska det bero på föräldrarna om nyexaminerade efter skolavslutningen besitter tillräckligt med arbetsmarknadskunskap för att inte bli arbetslös?
Jag tycker inte det. Det måste vara en rättighet för unga att få omfattande arbetsmarknadsutbildningar på ett mycket tidigt stadium.
Skolornas skyldighet att bygga broar mellan klassrum och arbetsliv kan förverkligas genom obligatoriska e-utbildningar i arbetsmarknadskunskap som dessutom är förmånliga ur en ekonomisk och administrativ synvinkel. Ett samarbete mellan kommun, näringsliv och andra lokala aktörer kan motverka skolvärldens tröga byråkrati och på så sätt vidta lokala åtgärder för att bekämpa utanförskapet bland unga.
Victor Emanuel Chiorean
gymansielärare och centerpartist