Juridikens symbol fru Justitia bär en ögonbindel som står för den grundläggande principen om allas likhet inför lagen. Då hon inte ser vad hon har framför sig kan hennes fördomar inte påverka tillämpningen av lagen. På Uppsala Universitets juristutbildning tas ingen hänsyn till att studenter inte bär någon ögonbindel. Avsaknaden av normkritik gör att vi försätts i en självgod villfarelse om att rättstillämpare skulle vara ”objektiva”.
Om vi inte ifrågasätter vår syn på verkligheten påverkar våra (van)föreställningar bedömningar i enskilda fall. Trots att likabehandlingsprincipen lyfts tidigt på utbildningen finns en risk att den inte blir mer än tomma ord.
Vi är alla produkter av ett samhälle där vi omedvetet tillskriver till exempel kön, etnicitet och social tillhörighet olika egenskaper. Vilken syn applicerar vi på en man respektive en kvinna när vi dömer i ett våldtäktsmål eller i en vårdnadstvist? Hur bedömer vi våld mot en partner i ett samkönat par? Har denna person en större ”skyldighet” att slå tillbaka än kvinnan i ett fall av kvinnomisshandel? Inverkar en persons etnicitet på hur vi bedömer ett rån? Kan en tidigare buse med missbruksproblem vara ett trovärdigt brottsoffer? Eftersom jurister fyller domstolar och många beslutsfattande poster på myndigheter påverkas enskilda individer i hög grad av deras beslut. Om det finns en föreställning om att män inte kan utsättas för sexuellt våld kommer detta påverka den juridiska bedömningen.
Juridiska institutionen verkar anse att normkritik och juridik är två olika företeelser.
Som studenter på termin sex har vi knappt under något tillfälle stött på ett seriöst försök att få oss studenter att se kritiskt på vår tillämpning av lagen. En kortare diskussion om könets betydelse i vårdnadstvister räcker inte, särskilt inte eftersom dessa sällsynta tillfällen ofta bortprioriteras av båda lärare och elever då ”det ändå inte är tentarelevant”.
Ordförande för Arbetsgruppen för lika villkor på Juridiska fakulteten förklarade i ett inslag i SVT Uppland att det bristande genusperspektivet på utbildningen beror på att lärarna inte har fördjupade kunskaper i dessa ämnen. Givetvis håller vi med om att Juridiska institutionen ska rekrytera lärare med spetskompetens inom sitt rättsområde. Det vi ifrågasätter är att studenternas utveckling av normkritiskt tänkande prioriteras så lågt att ansvaret för detta läggs på den enskilda läraren.
Har Juridiska institutionen en allvarlig ambition att framtidens rättstillämpare ska frigöras från fördomar vårt samhälle tyvärr består av, krävs en omvärdering av vad ”viktig kunskap” är. Normkritik behöver införlivas i kursplanen. Om det görs till ett självständigt moment, lyfts löpande under utbildningen, samt om lärarna ska fortbildas eller ny personal tas in är organisatoriska frågor vi lämnar till fakulteten.
När juriststudenterna på Uppsala universitet utexamineras ska deras jobb bli att försöka upprätthålla i alla fall en typ av rättvisa – alla ska vara lika inför lagen. För det krävs kunskap om vad lagen säger, men också insikt om att det är den som är objektiv och inte vi. Inser inte Juridiska fakulteten att det krävs arbete för att uppnå ett mer normkritiskt synsätt, kommer det att utgöra ett rättssäkerhetsproblem även i framtiden.
Eira Arb Zackrisson, juriststudent
Lisa Ljunggren, juriststudent