Nu är valet över, rösträkningen är klar och arbetet på att finna en regeringsduglig partikombination kan ta sin början. Innan det kommer igång på allvar måste dock alla partier visa en orubblig fasthet, icke minst av taktiska skäl. Man måste skoningslöst hävda att man ALDRIG går med på än det ena än det andra. Olika argument formuleras för att visa att den ena eller andra konstellationen är den naturliga att pröva i första hand. Motiveringen att alliansen är större än den nuvarande regeringen, och därför ska ha ''första tjing'', platsar inte ens som försök att jämföra äpplen med päron. Något sådant skulle ingen vuxen person drista sig till, snarare ger det intrycket av någon som försökt kliva ut ur sandlådan och därvid snubblat och slagit huvudet i kaklet.
Så småningom kommer det att visa sig att alla förslag röstas ner eftersom ingen vill riskera att bli anklagad för att svika sina väljare.
Hur ska man då hitta en kompromiss där, om möjligt, ingen behöver svika, och samtidigt alla kan hävda att de i stället har kompromissat på ett konstruktivt sätt?
Med tanke på att valresultatet antagligen skulle bli ganska jämnt med omkring 40 procent till vardera blocket, 18 procent till SD och 2 procent till övriga, så kändes det inte särdeles långsökt att redan i förväg tänka sig att en rimlig variant vore S+Mp+C+L.
Men ... nu har ju Annie Lööf, åtskilliga gånger, klart och tydligt deklarerat att hon inte sätter sig i en regering ledd av Stefan Löfven. Hur ska vi komma förbi den knuten? Jo, man låter Annie Lööf bli statsminister! För socialdemokraterna, och icke minst, för Stefan Löfven, vore det en elegant eftergift, som utan tvekan skulle ge honom något bra i utbyte. Han skulle dessutom kunna prisa sig med att det är tack vare honom som Sverige får sin första kvinnliga statsminister någonsin.
För min del ser jag detta som en öppning (Alexanderhugg?) som skulle kunna resultera i ett slags win-win lösning. Och även om en sådan regering skulle sakna några mandat för absolut majoritet så torde det vara ganska osannolikt att övriga riksdagsledamöter går samman och röstar ner denna konstellation i någon fråga.
Om man sedan (fast det gör man allra först) väljer någon från L till talman och de vice talmännen därefter i partistorleksordning, dvs S som vice och M som andre vice, så minskas SD:s inflytande ytterligare, något som övriga partier så hett eftertraktar.
Svårare än så är det faktiskt inte.
Allan Gut
Professor emeritus i matematisk statistik, Uppsala universitet