Vi behöver ta oss en ordentlig funderare på vad en straffpåföljd fyller för syfte. Är det en fråga om rehabilitering för asociala individer, eller är det botgöring det rör sig om? Handlar det om att skrämma befolkningen eller att utkräva hämnd åt de institutioner och individer som fallit offer för brottslingens dåd?
Vad än syftet må vara så är det i dag inte sällan så att de som fått fängelse som straffpåföljd lämnar murarna med mer hat än vad de kom in med, och att dryga två tredjedelar som avtjänat ett fängelsestraff återvänder till en tillvaro bakom murarna.Det finns säkerligen otaliga förklaringar för detta men jag vill belysa en faktor i detta sammanhang.
Det är min uppfattning att straff bör bestå av en åtgärd att visa ”rätt”, där frihetsberövandet endast är ett inslag men inte det primära i bestraffningen. Samtidigt är det min (och flera andras här med mig) upplevelse att kriminalvården alltför ofta försvårar rehabiliteringen i stället för att underlätta den.
Ingen tycks belysa detta, och kanske är det för att allmänheten anser det finns en marginal för försämring inom svensk kriminalvård, då den allmänt uppfattas som bra.
Nitton år gammal dömdes jag till ett treårigt fängelsestraff, av vilket jag satt av två år. Jag var stökig som ung, men kände ändå någonstans att jag ville förändra mitt liv. Min plan var att läsa in en gymnasiekompetens. Mina ambitioner bemöttes redan efter några veckor hjärtligt av Kriminalvården på en anstalt, genom en 19 månaders lång isolering på grund av att jag ansågs vara en ”negativ ledartyp”.
Inget våld eller hot hade jag gjort mig skyldig till den gången, men det var tydligen inget hinder för att låsa in mig 23 timmar om dygnet i 530 dagar. Att vara 19 år och ”negativ” räckte.
Under hela isoleringstiden fick jag endast möjlighet att studera tre gymnasieämnen på 100 poäng vardera. ”Lärarbrist” motiverade man det begränsade studieutbudet med.
Jag undrar då: hamnar positiva människor i fängelse? Är inte negativitet själva arbetsmaterialet för Kriminalvården? Jag blev hur som helst inte positivare efter denna behandling utan snarare tvärtom. Och nu är jag här igen. Sju år och mångdubbla brott senare sitter jag inlåst för andra gången och jag vill meddela er om att studiesituationen fortfarande är densamma om inte till och med värre.
Den reella kompetens för högskola som jag nu eftersträvar känns ljusår bort med anstaltens fem timmar studier i veckan. Faktum är att de flesta anstalter saknar bra studiemöjligheter och tillhandahåller endast dessa fem timmar i veckan (med några få undantag).
I stället tvingar regler om ”arbetsplikt” intagna till verksamheter som till exempel tvättning eller monteringsverkstäder. Sysselsättningar som med andra ord inte på något som vis gagnar den intagnes återanpassning till samhället.
Arbetsplikten fråntar dessutom den intagne möjligheten att studera på egen hand, då utevaro registrerars som arbetsvägran och resulterar i isolering, där studier inte tillåts.
Som medborgare bör man vara kritisk när kriminalvårdens resurser läggs på sådant som onödiga relokaliseringar av kontor, möblemang för hundratusentals kronor för enstaka kontorsrum och på byggen av nya högsäkerhetsavdelningar. Samtidigt bör man fråga sig varför kriminalvården drar ned på skolan för de intagna till en nästan obefintlig nivå.
Är inte utbildning det allra mest konstruktiva för oss? Det är min uppfattning att Sveriges medborgare måste sätta press på myndigheterna så att rehabilitering blir ett ord med substans i sammanhanget.
Pengar behöver öronmärkas för studieverksamhet. I stället för att vara en plats för ökad empati och nya konstruktiva perspektiv, förberedande för ett samhälle i vilket man känner sig som en medlem, i så är fängelset i dag en grogrund för asociala tendenser, myndighetshat och fortsatt kriminalitet.
Fotnot: Artikelförfattaren är själv fängelseintern och har beviljats anonymitet. Huvudregeln är att debattartiklar ska undertecknas med namn, men UNT Debatt har för denna text gjort ett undantag med villkoret att vi vet skribentens namn.