Alva Myrdal mottog Nobels fredspris den 10 december 1982. Kvällen innan hade hon hyllats av Osloborna genom ett omfattande, spontant tåg med tusentals facklor. Det var ett populärt och efterlängtat val. Under flera år hade Alva Myrdal varit nominerad. Året innan hade hon mottagit det norska folkets fredspris och varit första mottagare av Albert Einsteins fredspris. Hon delade priset med sin respekterade vän, den mexikanske diplomaten Alfonso Garcia Robles.
Alva Myrdal var den sjunde kvinna som fått Nobels fredspris – den femte svensken och den fjärde med Uppsalaanknytning, tillsammans med Hjalmar Branting, Nathan Söderblom och Dag Hammarskjöld. Även om Uppsala kan stoltsera med flera mottagare av Nobels fredspris är det bara Alva Myrdal som har sitt ursprung här.
Det var här hon föddes 1902 som Alva Reimer, i omedelbar anslutning till den plats som nu bär hennes namn och som i dag invigs.
Men även utanför Uppsala kan man dela stoltheten över Alva Myrdal. Hon är en person med internationell berömmelse, någon som det talas om med aktning i alla kretsar som sysslar med nedrustning.
Hon tilldelades priset för sina insatser, som ledare för den svenska nedrustningsdelegationen i Genève under åren 1962–1973 och för sina oförtröttliga insatser för att informera och väcka opinionen i världen mot kärnvapenkapprustningen.
Efter att vid 71 års ålder ha avslutat sin uppgift i Genève, och som medlem av den svenska regeringen, bestämde hon sig för att skriva en bok i ”en gradvis ökande känsla av nära nog förtvivlan, efter tolv års deltagande i nedrustningsförhandlingar” eftersom hon ”Ingenstans träffat på den bok, som motsvarade mitt sökande efter en framställning av kapprustningens problem i alla dess förgreningar ”.
Hon ville genom sin bok förmå politiker, experter och vanliga människor att använda sitt sunda förnuft och handla enligt sina moraliska värderingar.
Det handlar, skrev hon ”om att fostra folk och regeringar till att förstå sina egna sanna intressen. Boken gav hon titeln ”Spelet om nedrustningen” med det första kapitlets rubrik ”Dårskapens välde”.
I boken konstaterar Alva Myrdal att ”Vår värld står inför allvarliga problem, kanske på avgrundens rand, förd dit av människans dårskap”.
”Det verkligt förvånansvärda är att människor runt om i världen vant att leva vidare, så obekymrade av den ständigt ökande risken att den stora förödelsen plötsligt kan utplåna oss alla och vår civilisation.”
Förnuft och moral var hennes utgångspunkter, både under det diplomatiska arbetet vid förhandlingsbordet och när det gällde att bilda opinion.
Politiskt såg hon ett ”dårskapens välde” i en värld med kärnvapen förbehållen dåtidens stormakter, som därmed höll all världens folk i sitt grepp. Och hon tvivlade många gånger på om USA och Sovjet verkligen menade allvar med nedrustningsförhandlingarna. Det hon konstaterade var snarare en ”ömsesidigt överenskommen kapprustning” i stället för nedrustning.
Vanvettet i denna situation var inte bara vapnens förstörelsekraft utan också det gigantiska resursslöseriet med rustningskostnader, resurser som så väl behövdes för mänsklig utveckling, till exempel till hälsa och utbildning.
Det som pågick – och fortfarande pågår – är att massförstörelsevapen utvecklas och framställs till allt högre kostnader, samtidigt som detta skapar allt större osäkerhet om världens framtid.
Det rationella tänkandet om behovet av nedrustning utvecklade Alva Myrdal på ett sätt som öppnade mångas ögon. Men mer kunskap behövdes, ansåg hon. Därför arbetade hon hårt för ett internationellt fredsforskningsinstitut i Stockholm och 1966 kunde Sipri grundas. Därmed skulle årlig kunskap spridas om militära kostnader i världen.
Och Alva Myrdal ställde frågor: ”Hur kan vi låta de nationalistiska ’säkerhetskraven’, sådana de förestavas och överdrivs av militära och andra intressen, vilseleda våra samhällen? Gemene man måste kräva hederlig redovisning av dem som utformar planerna och beslutar om politiken.”
Alva Myrdal var inte pacifist, inte ens sprungen ur fredsrörelsen, men hon var mycket tveksam till det så kallade militärindustriella komplexet och orolig över dess makt över politikerna.
Nyttan av arbete som förebygger katastrofer är alltid svårt att se tydligt. Vi är helt övertygade om att den omfattande folkliga rörelse mot kärnvapen, som Alva Myrdal i hög grad var inspiratör till har haft verklig betydelse. Inte minst hennes bok ”Spelet om nedrustningen” gav fakta och moralisk bas i opinionsbildning och det diplomatiska arbetet för nedrustning. Och fortsätter att göra det.
Kapprustningen, med och utan kärnvapen, denna fortsatt världsomfattande dårskap är mänsklighetens största utmaning.
Den står i vår makt att bryta eftersom den helt och hållet är en mänsklig skapelse. Låt oss därför alla inspireras av Alva Myrdals kunniga och starka engagemang och hennes egna ord: ”Det är inte människovärdigt att ge upp.”
Nya krafter, ny medvetenhet behövs ständigt i detta arbete.
Att minnas Alva Myrdal och ära henne genom att benämna en plats efter henne här i Uppsala är därför mycket välkommet.
Lena Hjelm Wallén, förutvarande vice statsminister (S)
Carl Lindberg, ordförande i Uppsala kommunfullmäktige (S)