Forskningssverige anser att relevans och samhällsnytta ska styra fördelningen av forskningsmedel. Samtidigt ser vi att andelen forskare på lärosätena med erfarenhet av näringslivssamverkan har sjunkit från 87 till 75 procent sedan 2011. Detta är mycket bekymmersamt och tyder på att det system för fördelning av forskningsmedel som vi har i dag inte har fokus på samhällsnyttan. Att det finns en stark koppling mellan akademi och näringsliv är en av de viktigaste faktorerna för att Sverige ska klara sig i en allt mer konkurrensutsatt, globaliserad värld.
I dag presenterar Svenskt Näringsliv en ny rapport om samverkan mellan akademi och näringsliv. Den visar att svenska forskare är positiva till att relevans och samhällsnytta styr fördelningen av forskningsmedel.
Det är ett mycket intressant resultat, inte minst mot bakgrund av att en ny finansieringsmodell för forskning just nu förbereds i regeringskansliet.
Rapporten bygger på en intervjuundersökning riktad till forskare på landets lärosäten och har genomförts av Demoskop på uppdrag av Svenskt Näringsliv. Mer än åtta av tio forskare anser att forskningens relevans eller nytta för samhället till stor del, ganska stor del eller liten del bör ha en påverkan på fördelningen av forskningsanslag vid deras lärosäte.
Endast var tionde forskare anser att forskningens relevans eller nytta för samhället inte alls bör ha någon påverkan på fördelningen av forskningsanslag.
Undersökningen indikerar således att en ny finansieringsmodell med tydlig relevansfaktor kan ha betydande stöd bland forskarna. Det tyder på både ett gott självförtroende hos svenska forskare och ett tydligt intresse för att forskningen ska leda till samhällsnytta.
De senaste åren har flera åtgärder skett för att öka nyttiggörandet av forskningsresultat. Bland annat har lärosätena fått nya innovationskontor och högskolelagen har skärpts med avseende på den så kallade tredje uppgiften – att verka för spridning och nyttiggörande av forskningsresultat.
En förväntad utveckling mot den bakgrunden hade varit att andelen forskare med erfarenhet av näringslivssamverkan snarare skulle ha ökat. Men det vi kan se nu tyder således i stället på en minskning. Det är mycket anmärkningsvärt.
En del av den minskade samverkanserfarenheten kan troligen förklaras med att andelen forskare som uppfattar ledningen som tydlig i frågan också har sjunkit från 35 procent till 30 procent. Undersökningen visar att kopplingen mellan arbetsgivarens tydlighet kring samverkansuppgiften å ena sidan och forskarnas inställning till samverkan å andra sidan är stark.
Det bristande ledarskapet för samverkan står också i stark kontrast till forskarnas egna positiva erfarenheter.
Åtta av tio forskare anser att forskningssamverkan har haft en positiv inverkan på den egna forskningen.
Resultaten pekar på det akademiska ledarskapets centrala roll. Ledningarna vid landets lärosäten har en viktig hemläxa att göra. De måste bli mycket tydligare i fråga om samverkan och nyttiggörande. Uttalad vilja är bra men räcker inte. Goda ambitioner måste följas upp av konkreta åtgärder i form av förändrade strukturer, arbetssätt och drivkrafter.
Samverkan har starkt stöd och är viktigt för forskningens konkurrenskraft. Nu måste tempot i den politiska processen höjas väsentligt. Svenskt Näringsliv menar att arbetet måste bedrivas på flera fronter.
Ekonomiska drivkrafter för samverkan: Bristande samverkan och nyttoperspektiv i forskningen kan troligen förklaras av bristen på ekonomiska drivkrafter, något som bland annat OECD framhåller i sin nyligen presenterade analys av svensk forskningspolitik.
En innovationspremie bör därför omgående införas i det svenska forskningssystemet genom att omfördela en del av de fasta basanslagen för forskning till lärosäten som framgångsrikt nyttiggör forskningsresultat.
Premien måste vara stor nog för att förändra mönstret av otillräcklig ledning för samverkan.
Akademiskt ledarskap för samverkan: Forskare vars akademiska ledare tydligt visar att samverkan är en viktig arbetsuppgift anser också själva att så är fallet. Ett starkare ledarskap för samverkan skulle därför i förlängningen leda till ökad samhällsnytta.
Drivkrafter för forskarrörlighet: Vår undersökning visar att forskare med extern arbetslivserfarenhet är betydligt mer positiva till samverkan än genomsnittet.
För att främja rörligheten bör en mobilitetspremie prövas.
Det kan exempelvis handla om att mobilitet och samverkanserfarenhet ska kopplas till forskningsfinansieringen samt ingå i lärosätenas meriteringssystem.
De privata forskningsinvesteringarna i Sverige har stagnerat. Mätt som andel av BNP har investeringarna stadigt sjunkit under den senaste tioårsperioden. Om Sverige ska fortsätta att vara en kunskapsnation måste den utvecklingen vändas. I denna strävan bör bättre nyttiggörande av forskningsresultat ha en nyckelroll.
Tobias Krantz
chef för utbildning, forskning och innovation
Emil Görnerup
forsknings- och innovationspolitisk expert, Svenskt Näringsliv