Det här med lön är svårt och komplicerat. Många delar styr, såsom marknaden/privata aktörer, tillgång på personal, individens prestation, kunskap om och förväntningar på yrkesutövarna och status i yrket.
I dag får jag veta att det inte är brist på arbetsterapeuter, det finns sökande till tjänster inom bland annat Region Uppsala. Detta trots att exempelvis arbetsförmedling och vårt fackliga förbund konstaterat att det är stor brist på utbildade arbetsterapeuter i hela landet. Det man inte pratar om som arbetsgivare är att rörligheten mellan arbetsplatser ökat och inom vissa verksamhetsområden hade man cirka 50 procents omsättning på arbetsterapeuter under förra året. Arbetsterapeuter får höra att de måste byta arbete för att få upp sin lön eller att de är ersättningsbara. Kompetens värderas inte och man pratar om hur man ska få in nya arbetsterapeuter till lediga tjänster, man pratar sällan om hur man behåller de med lång erfarenhet och kompetens.
Det arbetsgivaren gärna glömmer vid omsättning på personal är kostnaden för annonsering, minskad produktion som i sin tur ger ökade köer, upplärning av nyanställd och förlorad erfarenhet av patientgrupp/kompetens i verksamheten. Detta ger i sin tur stora kostnader för arbetsgivare, för att inte tala om konsekvenserna för våra patienter. En del av regionens plusvinst är förstås att tjänster tar tid att besättas efter att någon har slutat. Ofta annonserar chefen den lediga tjänsten så sent så den som slutar aldrig träffar den som börjar och den viktiga upplärningen och överföringen av kunskap missas. Men man sparar pengar tycker man.
Politikerna pratar mycket om sjuksköterskor, om bristen och behovet av dessa och hur man ska göra för att de ska få en lön som utvecklas över åren, precis som om alla andra yrkesgrupper är oviktiga.
Arbetsterapeuterna är den yrkesgrupp bland Saco-förbunden där utbildning lönar sig minst. Trots att Socialstyrelsen utfärdar legitimation efter 3 års studier på universitet eller högskola och trots att våra insatser sparar pengar genom mer självständiga patienter. Att bibehålla synen på arbetsterapeuter som en grupp där man som arbetsgivare inte ska betala en rimlig lön enligt tradition eller gamla föreställningar är orimligt. Att inte befästa vår sistaplats vore välkommet. Det är 2018 – det är dags för regionen och kommunerna i länet att ta ställning för en lön till arbetsterapeuterna som är i nivå med sjuksköterskor och andra vårdyrken med lika lång utbildning. Låt 2018 bli året då arbetsterapeuterna känner sig nöjda med sin lön!
Katarina Rydberg
ordförande för Sveriges Arbetsterapeuter i C-län