Under slutet av 90-talet började riksdagsledamöter tala om ett problem i vårt samhälle. Man fann det orimligt att vi skulle ha så hög moms på böcker. Som bekant har läsning en stor inverkan på en persons liv. Utöver att njuta av god prosa tillägnar sig läsaren andra språkliga och kognitiva förmågor som den gynnas av i många sammanhang. I en miljöpartistisk motion kallades det att "bokinköp har blivit en klassfråga". De ville att "alla ska kunna köpa böcker och då till ett hyfsat pris". Vänsterpartister konstaterade i liknande termer att momsen utgjorde "en straffskatt på något som de flesta politiker framhåller som något bra".
Dessa riksdagsledamöter förstod med all säkerhet vilket utfall en sänkning av momsen skulle medföra. Böcker skulle bli billigare, vilket skulle möjliggöra bokinköp för en större del av befolkningen. Men vissa skulle fortfarande inte ha råd, och andra som inte kommer från studievana hem skulle utnyttja den nya möjligheten i mindre utsträckning. Det medförde alltså en risk att spä på den rådande ojämlikheten. Trots detta var man övertygad om att det skulle gynna hela Sverige. Den 1 januari 2002 sänktes därför momsen på böcker från 25 till 6 procent av den socialdemokratiska regeringen.
En liknande fråga dök upp i den gångna valrörelsen: läxrut. Samtliga rödgröna partier har yrkat för höja skatten på läxläsning som en hushållsnära tjänst. "Vi ska inte ha ett läx-rut som gör det möjligt för de vars föräldrar har råd att köpa läxhjälp", sade Stefan Löfven i en tv-debatt.
Man satsar på att ta bort möjligheten från de som i dag har den, snarare än möjliggör det för de som i dag saknar den. Inspirerade av den socialdemokratiska finansminstern Ernst Wigforss diktum tycks deras uppfattning vara att dåliga studieresultat föredrages med jämnmod, då de delas av alla.
Hur kommer det sig att man har så väsensskilda uppfattningar om två så pass lika frågor? Varför skulle det rödgröna förslaget inte anses utgöra en straffskatt på något alla (möjligtvis undantaget vänsterpartiet, som är principiellt emot läxor) framhåller som något bra? Varför vill man i detta fall detta fall cementera vissa samhällsklassers privilegier snarare än att uppmuntra att fler kan göra klassresor?
De rödgröna partierna och deras sympatisörer skulle göra gott i att se en vändning i frågan om läxrut inte som att ge efter för allianspolitik, utan som ett sätt att upprätthålla prioriteringar man redan funnit lämpliga.
Pär Nyrén, student i statskunskap vid Uppsala universitet