Vi finner det märkligt att Liberala studenter i sitt svar (UNT 23/3) på vår text (UNT 20/3) helt verkar sakna förståelse för strukturer. Det de gör är helt enkelt att skapa en retorisk halmdocka, de bygger upp något vi inte skrivit för att sedan argumentera mot detta.
Inte på ett enda ställe i hela vår text tar vi upp att “attribut som etnicitet, kön eller sexualitet” ska tas i beaktande vid rekryteringen till högskolan. Vi är inte ute efter att bredda hudfärgspaletten, vi är ute efter att bredda erfarenheterna.
Frank Parkin, fd professor i sociologi vid Kent University, forskade kring social exkludering. Han menade att grupper försöker maximera sina fördelar genom att begränsa tillgången av resurser och möjligheter till enbart de egna grupperna. Utifrån denna teori blir Liberala studenters svar lättare att förstå.
När någon vill öppna dörren för traditionellt ”obehöriga” grupper slänger de sig på handtaget, slår igen dörren och skjuter för möbler. Allt medan de ropar fina fraser om ökad inkludering genom postfacket.
Det råder en slags skråmentalitet vid universiteten. Som ett slags herrklubb som inte vill ha in några främmande element. Men här pratar vi inte om en obetydlig herrklubb. Vi pratar om högskolorna! En av de mest kraftfulla normskaparna i samhället, det är dit våra politiker skickar sina lagförslag på remiss, det är där mycket av vår medicinska forskning sker, därifrån kommer politiska reformers underlag. Att detta rum är stängt för såpass stora grupper i samhället är ett allvarligt hot mot demokratin.
Hans Eklund, tidigare studierektor för juristprogrammet vid Uppsala universitet, menar att snedrekrytering till juristprogrammet i längden kan få allvarliga konsekvenser för allmänhetens förtroende för rättsväsendet då stora sociala grupper helt saknar representation bland till exempel advokater och domare.
Denna sociala exkludering vid högskolorna förtydligades i dagarna när Andreas Melldahl, aktiv vid Uppsala univeristet, kom ut med sin doktorsavhandling Utbildningens värde:
”Vid dessa utbildningar sker en omfattande, och uppenbarligen framgångsrik, social stängning på så sätt att barn från mycket små – och mäktiga – samhällsgrupper utgör en oproportionerligt stor andel av studenterna. [...] Detta säger mycket om förtjänsterna med att se utbildningsval inte som utfallet av individuella preferensstrukturer utan som ett led i en långsiktig strategi från familjers – eller till och med dynastiers – sida att bibehålla och skydda sin sociala position.”
Precis som Melldahl skriver följer denna exkludering med in i det övriga samhället, då myndigheter och andra normskapande institutioner mer eller mindre kräver att du ska ha en högskoleexamen för att bli anställd.
Och vad händer när våra myndigheter utgörs av en social elit?
Vad händer med färdtjänsten inom landstinget när de som beslutar om dess utformning har åldrande föräldrar utan knäproblem och pensionsnivåer som tillåter egenbetalda taxiresor? Vad händer med arbetsrätten när politikerna aldrig suttit och väntat på ett sms som säger att de får jobba i morgon? Vad händer med vår flyktingpolitik när de som utformar den aldrig sett sin mamma slitas in i en polisbil och försvinna? Det som händer är att färdtjänsten dras ner, sms-anställningarna ökar och någon sätts på ett plan till Kabul eftersom ”läget där är stabilt”.
Liberala Studenter skriver att läsförståelse och matematik är viktiga kunskaper för att klara studier vid högskolan. Det håller vi med om, precis som vi skrev i den ursprungliga texten. Men vi tror också att andra kunskaper är av relevans. Vidare kan en mycket väl ifrågasätta om gymnasiebetyg och högskoleprov i sig är en bra måttstock av förmågan att klara av högskolestudier. Det finns mycket forskning som visar på högskoleprovets låga prognosförmåga att klara högskolestudier.
Det finns också hyllmeter med forskning som visar på att gymnasiebetyg inte sätts utefter ämneskunskaper utan snarare utefter disciplin, hierarki och passivitet inför det rådande systemet.
Vi förstår också att individer från alla grupper kan få cancer, depressioner eller bli utbrända. Men vi pratar inte om individer, vi pratar inte om psykologi. Vi pratar om grupper, vi pratar om politik. Det relevanta är då att se vilka förutsättningar olika människor har att hantera en kris. Kan du ta ledigt från jobbet och åka ut till sommarstället? Eller måste du fortsätta skura golv i kontorslandskap mitt i natten? Har du besparingar att falla tillbaks på medan Försäkringskassan bråkar om din ersättning? Eller måste du sälja bilen för att betala hyran?
Låt oss avslutningsvis vara mycket tydliga – kön, etnicitet, ekonomi och funktion är i sig inte relevanta. Det som är relevant är att någon stått på ditt ansikte, att du fallit ända till botten utan att ens se ett skyddsnät. Först när de människorna tar sin demokratiskt rättmätiga plats i samhället kan en verklig välfärd byggas.
PS. Det där om romregistren tänker vi inte ens kommentera.
Josef Saffady Åhslund, Feministiskt studentinitiativ
Sara Häggdahl, Feministiskt studentinitiativ