Nyligen publicerades statens offentliga utredning ”EU på hemmaplan”, som visar att kunskapen om EU bland medborgarna är låg. Så är det även hos beslutsfattare som förväntas vara kunniga medborgare inom sitt samhällsviktiga yrkesutövning. Utredningens slutsatser i stort är att avsaknad av kunskap om EU även leder till problemet med unionens demokratiska underskott.
Problemet visar sig även genom undersökning hos 120 studenter som läste första terminens statsvetenskap vid Lunds universitet, där 71 procent inte kunde namnge EU:s två lagstiftande församlingar, det vill säga Ministerrådet och Europaparlamentet.
Samtidigt visade undersökningen att studenterna kunde betydligt mer om USA:s politiska system.
Det amerikanska valet närmar sig, och på Facebook märks det hur ungdomar i Sverige och andra medlemsstater intresserar sig för kandidater som Hillary Clinton och Marco Rubio. En tankeställare får man om man frågar sig varför sådana kandidater är mer intressanta för unga än politiker som liberalen Guy Verhofstadt eller socialdemokraten Martin Schulz, som för tillfället ägnar mycket tid åt exempelvis migrationskrisen.
Utredningens författare tar därför upp ambitiösa förslag som framtagning av en särskild EU-portal på regeringens hemsida som samlar information om EU-lagstiftningen. Dessutom menar författarna att kunskapen om EU kan ökas genom att staten satsar pengar på fortbildning av lärare, journalister och förtroendevalda.
Samtidigt så behövs större strukturella åtgärder och på rätt nivå.
Utredningens slutsatser är inte unika för Sverige eftersom problematiken förekommer i hela unionen.
Därför är det inte överraskande att EP-valet kategoriseras inom samhällsvetenskapen som ”andra ordningens nationalval”. Det beror på att nationella politiska partier använder valet som en plattform för nationell politik. Ansvaret ligger därför hos politiker samt hos medier att vara realistiska i sitt budskap. Under EP-valet 2014 nämndes ordet ”migration” noll gånger i Socialdemokraternas valmanifest, medan Centerpartiet hade den nationella frågan ”nej till Euro” som en av sina viktigaste.
EU:s utmaning är, som professor Neeta Inamdar som undervisar i europeisk identitet vid universitet i Manipal menar, att det saknas ett gemensamt medieutrymme. Presidenten Obama kan rikta sitt budskap till medborgare i samtliga delstater genom en artikel i New York Times eller ett framträdande i CNN.
Kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker kan inte göra likadant, vilket även förklarar varför knappt 15 procent av EU-medborgare visste vem han var innan han tillträde.
Dessutom är informationen från nationella public service-aktörer som SVT otillräcklig, eftersom varje nationell aktör rapporterar det som tolkas som intressant och relevant för den egna medlemsstaten. Det försvårar det politiska medvetandet hos medborgarna.
Därför skulle en unionstäckande public service-kanal behövas med nyhetsförmedling på engelska i samtliga medlemsstater.
En annan utmaning ligger i identitetssynen. Både den politiska samt metodologiska nationalismen utgör mentala hinder. En förändring skulle kunna ske om fler politiker kunde tala om EU just som en union för medborgare.
Alldeles för ofta presenteras EU som något ”internationellt” eller likställs med FN. Det räcker med att läsa regeringsförklaringen från oktober 2014 för att förstå problemet.
Vidare använder politiker oftast begreppet ”Europasamarbete” i stället för ”EU-integration”. Att EU i flera avseenden i dag liknar USA under 1830-talet är inte resultatet av samarbete, utan en process där stater integrerar sig i en större politisk enhet. På det sättet skapas en för stor distans mellan EU-politiken och medborgarna, eftersom beslutsfattandets betydelse förminskas.
EU är därmed även en union med suveränitet och med en sorts federal struktur enligt det som på engelska kallas för ”multi-level governance”, flernivåstyre.
För en mer demokratisk och politisk union krävs därmed allt från europeiskt medieutrymme till demos. Lösningarna får därmed inte stanna inom de nationella ramarna utan måste ske även utanför.
Vladan Lausevic, ordförande för nätverket Alliansen av Liberaler och Demokrater för Europa – Individuella Medlemmar i Stockholm