Debatt: Lika villkorsarbetet är oerhört viktigt

Replik på debattartikel av Sten Widmalm, Sharon Rider och Christer Karlssons 28/1

Widmalm, Rider och Karlsson skriver i ett debattinlägg i UNT den 28/1 om Uppsala universitets bristande lika villkors-arbete. Vi vill i detta inlägg poängtera lika villkors-arbetets betydelse och ge utrymme för en, enligt oss, mer nyanserad bild av universitetets nuvarande arbete. Vi som skriver denna artikel är professorer, forskare och lika villkors-representanter och en före detta student med flera års erfarenhet av lika villkorsarbete både innan- och utanför universitetet.

Till att börja med menar vi att det självklart finns omskrivningar som gör att en lärare inte behöver uttrycka ett kränkande ord i det förekomna fallet. Universitetslektorn i fråga skulle exempelvis kunna säga att det går att söka på nedvärderande rasbegrepp, men som inte används längre. Vi påstår emellertid inte att det alltid finns sådana enkla lösningar. Forskning om rasism och annan form av diskriminering är kantad med dilemman om hur vi ska förhålla oss till och referera till kränkande ord.

Men vi anser att dessa dilemman inte går att avfärda med filosofins semantiska distinktion mellan att använda vissa ord och tala om hur dessa används, som påstås av författarna. Kontexten i klassrummet är förvisso av stor vikt, men det går inte att skärma av den från en större verklighet som är levd och upplevd av de studenter som deltar. Även kommentarer med de bästa intentionerna kan upplevas som kränkande av personer med olika bakgrund och som upplever diskriminering i det dagliga livet. 

Det vi främst vänder oss mot i debattartikeln är att lika villkors-arbetet vid universitetet beskrivs som ett resultat av en problematisk normstyrning utförd av vår ledning (i abstrakt form) och i samklang med en växande ”kränkningsutredningsbransch”. 

Det författarna helt missar att förmedla är att detta arbete faktiskt främst är ett resultat av att många marginaliserade grupper i samhället äntligen lyckats göra sina röster hörda, så även inom universitetet. Detta är i första hand en fråga om samhällsgruppers rätt till lika villkor i arbets- och studieliv, inte Uppsala universitets inskränkande kontroll och utredningsnit. 

Lika villkorsarbetet vid universitetet är oerhört viktigt. Utan detta kommer universitetet, antingen genom diskriminering, eller brist på igenkänning, fortsätta vara ett ställe dominerat av vita heterosexuella män – och numera kvinnor – med privilegierad socioekonomisk bakgrund och utan funktionsvariationer. Det är inte ett universitet vi vill ha. 

Att grupper av människor som tidigare mestadels varit ”föremål för forskning” nu finns vid universitetet och uttrycker sin röst kan inte heller ses som något begränsande eller något som gör vår forskning sämre. Tvärtom. Nyckeln till bra och relevant forskning är nyfikenhet och lyhördhet inför andra, och nya grupper forskare tillför nya spännande perspektiv och insikter som för forskningen framåt. 

Som vi påtalade inledningsvis är forskning om rasism och annan form av diskriminering kantad med dilemman om hur vi exempelvis ska förhålla sig till och referera till kränkande ord. Trots detta görs få försök från forskares sida att diskutera lösningar med de grupper som berörs. Detta tyder på en oroväckande rädsla för att de grupper av människor som tidigare bara varit objekt för forskning nu har fått en starkare röst och i alla fall syns oftare i universitetets korridorer och föreläsningssalar. Och i detta sammanhang bör det påtalas att Uppsala universitet, i jämförelse med många andra, fortfarande är väldigt homogent, vilket även är något som studenter och besökare ofta uppmärksammar. 

Vi delar Widmalm, Rider och Karlssons uppfattning om att det fall de tar upp visar att det måste utvecklas bättre rutiner inom likavillkors-arbetet. För om vi ska nå framgång måste detta arbete utgå från en insikt om att vi alla – inklusive undertecknade – går och bär på internaliserade stereotyper om andra och att vi är begränsade av våra egna positioner. Därför riskerar alla att göra kränkande uttalanden. En sådan insikt innebär att ett första steg bör vara att – snarare än att fördöma på förhand och ge reprimander – skapa ett klimat för samtal och utbildning där förklaringar ges till varför det sagda eller skrivna upplevts som kränkande. 

Detta är grundläggande för att lika villkor inte ska bli en plats för politiska slagsmål inom universitetet. Vi behöver också vara bättre förberedda att diskutera dilemman såsom hur vi ska förhålla oss och referera till kränkande ord – som i fallet Widmalm, Rider och Karlsson tagit upp. Vi behöver vara kreativa i våra lösningar och inkludera alla grupper som berörs.