I höst ska regeringen presentera ett förslag för de kommande årens forskningspolitik. Långsiktighet är ett honnörsord och det talas om att vi har att vänta en politik med ett 10-årigt perspektiv. Vad detta innebär konkret är i dagsläget inte känt. Inte heller hur det ska knytas till vare sig innovation eller det nya området ”högre utbildning” som också ska ingå i förslaget. Frågorna om hur, vad och varför är många men svaren försvinnande få. Detta trots den stora förändring som är på gång. Enligt vissa rykten ska propositionen presenteras den 21 oktober. Alltså redan om fyra månader. Samtidigt som det är troligt att vissa lösryckta förslag kommer att presenteras direkt efter sommaren i samband med olika budgetutspel.
Det hade därför varit högst rimligt och anständigt om den så kallade ”samarbetsregeringen” nu hade lättat på förlåten för att ge sektorn, opposition och avnämare en bild av vad som är att vänta. Det handlar trots allt om mycket pengar och stora strukturella förändringar som är aviserade.
Dessutom finns det nya publikationer som berör området och som regeringen inte har kommenterat överhuvudtaget. Jag tänker bland annat på OECD:s rapport om svensk forsknings- och innovationspolitik samt Vinnovas rapport som visar ett försämrat utfall för Sverige då det gäller att få forskningsanslag från EU. Enligt min uppfattning är detta rapporter som hade varit mycket angelägna att diskutera i god tid före det att den nya politiken läggs fast.
Med den tystnad som råder har det dessutom uppstått onödigt negativa effekter i forskarvärlden. Ett exempel rör de strategiska forskningsområdena (SFO:erna). Det vill säga de långsiktiga satsningar som Alliansregeringen införde 2010. Det är satsningar som gjordes inom områden där svensk forskning antingen ansågs tillhöra, eller bedömdes ha potential att tillhöra, den internationella forskningsfronten. Satsningen utvärderades i fjor av en internationell bedömarpanel som överlag fann att miljöerna utvecklats väl och nått goda resultat. Dock föreslogs vissa omfördelningar av anslag, något som svenska forskningsfinansiärer sedermera rekommenderade regeringen att göra. Detta ville dock inte ministern utan hänvisade då i stället till nästkommande forskningspropp. Samma svar blir det på frågan huruvida SFO-miljöerna alls kommer att finnas kvar.
Problemet är bara att regeringens otydlighet sprider osäkerhet. Initierade personer har berättat hur detta har försvårat rekryteringen av framgångsrika forskare och därmed förutsättningarna för verksamheterna. Men trots dessa oroväckande signaler framhärdar ministern och hänvisar till den nya forskningsproppen. Locket på alltså! Något som också gäller för den forskningsberedning som regeringen har tillsatt.
Sedan 1962 har nämligen regeringar utsett en grupp personer som har till uppgift att vara rådgivande i forskningspolitiska frågor. Detta har även nuvarande regering gjort. Beklagligt är dock att det inte finns någon som helst dokumentation från beredningens möten. Inte heller någon rapport som kan kasta ljus på det arbete som bedrivs eller de diskussioner som förs. Detta gör det omöjligt att följa arbetet.
Som jämförelse kan nämnas att det under Tobiaqs Krantz (L) tid som forskningsminister tillsattes en beredning som avlämnade en rapport redan 2010 inför det att den nu gällande forskningspropositionen skulle presenteras två år senare. Något som gav värdefull tid för analys, diskussion och reflektion. Då jag nyligen frågade ministern när vi kan förvänta oss en rapport från sittande beredning, inser jag att det troligen inte kommer någon överhuvudtaget. Det är olyckligt och otidsenligt. En ny och mer öppen process hade varit på sin plats. Inte minst eftersom det handlar om att tillhandahålla och göra prioriteringar i en budget som för närvarande uppgår till drygt 32 miljarder kronor per år.
Det politiska målet att ”Sverige ska vara en framstående forskningsnation, där forskning och innovation bedrivs med hög kvalitet och bidrar till samhällets utveckling och näringslivets konkurrenskraft” är vi överens om. Hur vi bäst når målet, hur vi ska utvärdera detsamma och vilka villkor och ramar forskningen behöver för att på bästa sätt bidra till Sveriges bildning och konkurrenskraft, hade dock varit på sin plats att få diskutera i en vidare krets och under längre tid än vad regeringen bjuder. Det om något hade kunnat bidra till långsiktighet i den förda forskningspolitiken. Därför, ministern, är det hög tid att lyfta på locket.
Betty Malmberg
Ledamot (M) i Riksdagens utbildningsutskott