Mycket talar för att Sveriges inflytande i EU kommer att minska betydligt framöver. Stefan Löfven har valt att prioritera ned EU-frågorna. Hans nya regering är den första sedan Sverige gick med i EU som saknar en EU-minister. Ansvaret för EU-samordningen flyttar ut från statsrådsberedningen till utrikesdepartementet. I andra länder gör man tvärtom. EU-politik är inte utrikespolitik, och för att Sverige ska få gehör i EU måste frågorna genomsyra arbetet i regeringskansliet. Man brukar säga att 60 procent av punkterna på ett möte i kommunfullmäktige påverkas av beslut som fattas i EU och en tredjedel av alla beslut som fattas i riksdagen hänvisar till EU-lagstiftning.
Att Stefan Löfven nu så tydligt markerar sitt ointresse för Europa oroar.
Jag skulle vilja påstå att Sverige aldrig haft lika mycket inflytande i EU som under alliansregeringen. Reinfeldt, Borg och Bildt är namn som alla känner till och respekterar i Bryssel. Och samma sak gäller förresten i vilken europeisk huvudstad som helst. Men det är också en stor skillnad om de ministrar som kommer till toppmötena har en njugg inställning till det europeiska samarbetet, eller om de ser EU som en möjlighet att få inflytande i Europa och världen. Mer engagemang tenderar att leda till mer inflytande i Bryssel.
Det är många som har vittnat om en avsevärd skillnad både i Sveriges inställning till EU och möjligheter att påverka EU-beslut 2006 när moderaterna och alliansen tog makten. Jag upplevde själv en markant skillnad jämfört med tidigare.
Men det är inte bara inställningen till Europasamarbetet som nu förändras. Fredrik Reinfeldt hade när han kom till makten lång erfarenhet från europeisk politik och ett långt engagemang för de europeiska frågorna. Fredrik startade upp EPP:s ungdomsförbund YEPP efter sin tid som ordförande för MUF och blev dess första ordförande. Det gav honom både stor erfarenhet av europeisk politik och ett brett kontaktnät när han tillträdde som statsminister. Dessutom hade flera andra ministrar i regeringen gedigen internationell erfarenhet: Cecilia Malmström, Gunilla Carlsson, för att inte nämna Carl Bildt.
Den regering som nu tillträder består till största delen av ministrar som helt saknar erfarenhet från europeisk politik, och som har en njugg inställning till EU.
Stefan Löfven saknar inte bara politisk erfarenhet, han saknar även erfarenhet från europeisk politik, och har inte visat upp något större intresse för EU. Han drev en valrörelse i princip utan att nämna EU och väljer nu att lägga över ansvaret för EU-politiken på andra.
Och Miljöpartiet, som tills nyligen hade den extrema positionen att Sverige skulle lämna Europasamarbetet, lär knappast vara bättre rustade för förhandlingarna i ministerrådet än socialdemokraterna.
Visst, alla är barn i början. De kommer säkert lära sig med tiden. Men erfarenhet från europeisk politik och ett genuint engagemang förkortar startsträckan avsevärt. Det såg vi tydligt när alliansen tillträdde 2006. Och förhoppningsvis inser Löfven så småningom att ansvaret för EU-samordningen måste ligga nära statsministern. Men faktum kvarstår: om nästa regering mot förmodan blir långlivad är det mycket som talar för att det blir några förlorade år för Sverige.
Christofer Fjellner , Europaparlamentariker för Moderaterna