Debatt: Löfving "dömdes" innan brottsutredningen var klar

I många år har jag haft förmånen att gå till ett av de bästa jobb samhället har att erbjuda, nämligen att arbeta för Polisen. 

Arbetsmässigt har vardagen varierat, som alla arbeten, mellan rutinsysslor och ibland med mer utmanande arbetsuppgifter. Med karriären följde svårare samt mer och mer ansvarsfulla arbetsuppgifter i Sverige och i mindre demokratiska länder.

Att ha haft förmånen att få lösa dessa tillsammans med en kompetent och lojal yrkeskår har alltid varit ett privilegium. Ibland har vi ondgjort oss över högre chefer, ibland har vi högre chefer ondgjort oss över personalen. Respekten för varandras roller har alltid funnits och rättsstatens principer om frihet från godtycke av enskildas uppfattningar har varit garanten för att den enskilde inte drabbas av övergrepp av staten. Motsatsen skulle kunna beskrivas som polisstat och det tror jag ingen av oss önskar sig. Jag har arbetat i några och tror mig veta vad det innebär.

Den senaste tidens obarmhärtiga drev mot polismästare Mats Löfving saknar varje form av humana inslag från en väl fungerande organisation i en rättsstat. Löfvings eventuella tillkortakommande avseende beslut höll på att utredas i enlighet med de rutiner som finns i rättsstaten. I normala fall avslutas själva brottsutredningen och sedan kan den eventuellt följas av en arbetsrättslig utredning vilken i sin tur kan leda till olika konsekvenser. Det är den gängse tågordningen och den bygger på de krav som ställs på en lagbunden och rättssäker offentlig förvaltning.

I fallet med Löfving har på grumliga grunder tillsatts en särskild utredare med ett skriftligt direktiv, och kanske ett muntligt vi aldrig får veta. Utredaren lämnar sen publikt sin uppfattning i en pressträff långt innan brottsutredningen är färdig och med flera förslag till straffande åtgärder. 
Varför? 
Var det verkligen utredarens uppgift att offentligt avgöra Löfvings öde innan ordinarie beslutsgång fått ha sin gång och om så på vilka grunder? 

Polisen har ett tydligt uppdrag vilket den, efter bästa förmåga, ska fullgöra. Över tid har resultaten varierat och för närvarande oroas vi alla av den gängkriminalitet som råder. Den nytillträdda regeringen har ju även på Polisens område lovat guld och gröna skogar och när ”Löfvingaffären” uppdagades stör det säkert någon politisk ambition om snabba resultat. Jag kan inte frigöra mig från tanken på att den särskilde utredaren fått till uppgift att se till så att affären kan avslutas så snart som möjligt vilket i mina ögon inte är något annat än ett rent övergrepp och där Löfving fått vara ett statuerande exempel. Man får inte behandla människor så vilket väl den tragiska avslutningen på historien är ett mer än tydligt bevis på.

Ansvariga politiker, rikspolischefen, Polisens HR-chef, den särskilda utredaren med flera bör nog fundera mer än en gång på hur de verkligen skött det här uppdraget och det medmänskliga stödet till Mats Löfving och med det vilka de konsekvenser de själva bör ta. Låt oss vidare säkerställa att landets polisledning verkligen på riktigt värnar om och stödjer sina medarbetare, utan politisk påverkan, när det blåser stormande isvindar. Det finns ju tyvärr fler i den här historien som lämnats åt sitt öde men ändå säkert är i behov av stöd och hjälp.

Jag är väl medveten om att sannolikheten för att någon som varit involverad i denna häxjakt offentligt ska tillstå att det jag påstår är sant men bara misstanken om att det kan vara så gör ont i en demokrats skäl. 

Löfvings anhöriga får aldrig tillbaka sin älskade Mats, Polisen får inte tillbaka sin kompetente medarbetare men låt oss värna om att Polisen får sköta sitt uppdrag utan tillfälliga politiska nycker. 

Kommande JO-anmälningar, utfrågningar i justitieutskottet med flera offentliga sammanhang hoppas jag ska ge de politiker som söker kortsiktiga politiska poänger en tankeställare.

Hur har Polisen blivit så här?