Jämställdhetsdebatten handlar ofta om stora svepande löften och kostsamma lösningar. Feministiskt initiativs (FI) och Vänsterpartiets (V) nära nog identiska förslag är av den typen.
Min ingång är en annan. Jämställdhet kostar inte pengar och är lönsam för samhället. Men den hänger på politisk vilja, ihärdighet, samverkan mellan individer och strategiskt reformarbete. Folkpartiets (FP) förslag på jämställdhetsområdet är av denna typ.
De flesta politiska partier vill ha jämställdhet och har i flertalet fall feminism och åtgärder mot diskriminering inskrivna i sina program. Men partierna lägger olika fokus på hur jämställdhet ska uppnås.
Den socialistiska feminismen, som bärs upp av FI och V, stöder sig uteslutande på statsingripanden genom krav på bland annat statlig lönepolitik, individualiserad föräldraförsäkring, arbetstidsförkortning, normkritisk pedagogik, avskaffande av Rut och Rot, hårdare diskrimineringslagstiftning – förslag som knappast påverkar de könsstrukturer man tror sig bekämpa.
Frågorna flockar sig i stället: Varför skulle staten vara bättre skickad att sätta löner än arbetsmarknadens parter? Hur blir lika delad föräldraförsäkring ett incitament för jämställdhet? Vad kostar en generell arbetstidsförkortning för samhället?
Hur undviker vi att normkritisk pedagogik blir en ny generaliserande överideologi? På vilket sätt medverkar ett avskaffande av hushållstjänster till jämställdhet?
Den liberala feminismen, som Folkpartiet företräder, ser jämställdhet som något som åstadkoms genom samverkan mellan individerna och den övergripande politiken. FP:s förslag till förändring av föräldraförsäkringen är en bra illustration till detta.
Förslaget innebär att staten utökar föräldraförsäkringen med en tredje pappamånad, som inte kan överlåtas och att jämställdhetsbonusen fördubblas för de familjer som vill dela lika på föräldradagarna från och med de fem sista månaderna.
Med ett jämställt uttag kan barnfamiljerna tjäna 18000 kronor jämfört med nuvarande 13 500. Utan att reformen kostar ett enda öre ger den förutsättningar för en mer jämställd fördelning av försäkringsdagarna.
Förslaget ger ekonomiska incitament för att jämställdhet lönar sig för de enskilda familjerna.
Diskrimineringslagstiftningen är ett annat exempel på motsättning mellan normerande lagstiftning och ett aktivt praktiskt förändringsarbete men där lagen inte utformats med medvetenhet om denna motsättning. Lagen föreskriver att arbetsgivare ska bedriva aktiva åtgärder men har inga egentliga medel eller incitament för att detta sker. Lagefterlevnaden är därför låg och förbättras knappast med hårdare krav på åtgärder och sanktioner. Väldigt lite skulle förändras med frekventare lönekartläggningar eller planer om dessa bara blir pappersprodukter som läggs i företagens byrålådor.
Förändring kräver praktisk handling utifrån tydligt ledarskap, bra och flexibla metoder baserade på kunskap samt förpliktande överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare att arbeta efter lagens intentioner. Ojämställdhet bekämpas inte med enkla ”quick fix”.
Allt jämställdhetsarbete är beroende av en förtroendefull samverkan mellan samhällsmål och praktik. Jämställdhetspolitiken måste ha insikt om denna samverkan. Folkpartiet är med förslaget till förändrad föräldraförsäkring lösningen på spåret.
Anne-Marie Morhed, kandidat till riksdagen (FP) och Knivsta kommunfullmäktige