Förra veckan gick civilminister Ardalan Shekarabi (S) ut med ett pressmeddelande. Där uppger han att han öppnar upp för att införa ett tiggeriförbud. Detta är inget nytt utan liknar det som våra nordiska grannländer har.
Reaktionerna är många och väldigt starka. Det är många som välkomnar beslutet medan andra tar anstånd från ett eventuellt förbud. Vi i MSU Uppsala Län tillhör den senare uppfattningen. Tiggeriförbud är inget som hör hemma i Sverige.
Vår utgångspunkt är och har alltid varit att man ska man ska lösa grundproblemet istället för att plåstra om dess konsekvenser med låtsaslösningar. Att människor tigger är en symptom på något större och mer komplext, nämligen fattigdom. Det kräver helt andra lösningar.
Man kan inte förbjuda fattigdom. Fattigdom existerar fortfarande på många håll i världen, även i närsamhället. För de flesta i Sverige är denna typ av fattigdom något främmande som man aldrig riktigt kommit i kontakt med tidigare. På senare tid är det något man ser alltmer av i Sverige då många EU-migranter nu placerar sig på gator och torg för att tigga.
Detta är människor som i sitt hemland lever under enormt förtryck och fattigdom. Till följd söker man sig till andra platser, som Sverige, i hopp om ett bättre liv. I många fall så ger tiggande mer än om man stannat kvar i sitt hemland.
Att förbjuda folk från att tigga och från att vara fattiga är inte detsamma som lösa problemet, det är att blunda för det.
Att det finns människor som är fattiga kommer inte att upphöra med en lagstiftning som förbjuder tiggeri. Om vår tanke är att utrota fattigdom behöver vi jobba på ett annat sätt.
Något man ofta hör som anledning att förbjuda tiggeri är obehaget folk känner av att se tiggare, och att dessa tiggare förstör gatubilden. Man tycker att det är jobbigt att gå förbi någon som frågar efter en slant efter man varit inne på affären. Det är förståligt att människor känner ett obehag av att se fattigdom på så nära håll. Feltrampet uppstår när man låter detta obehag bilda förakt som sedan tar skepnad i politiska utspel och förslag. En politik vars syfte inte är att lösa problemet, utan istället byggd på rädsla, i avsaknad av välvilja och rationalitet är inte politik. Det kallas populism.
Tyvärr har den politiska debatten kring frågan förflyttat sig åt ett håll som saknar just rationalitet. Samma sak såg man när migration- och integrationsfrågan började få fäste i debatten. Förr kunde man inte alls diskutera dessa typer av frågor då de var känsliga. Idag kan man i större utsträckning göra det, samtidigt som nya reformer görs, i hopp om att lösa en mycket stor och pågående utmaning. Samma sak måste ske i frågan om tiggeri. Det är ignorant att se människor som på ett eller annat sätt behöver hjälp, men sedan inte förmå att föra en konstruktiv debatt kring problemet.
Att införa ett tiggeriförbud är populism. Istället för att diskutera hur vi bäst kan dölja den etablerade fattigdomen, bör vi diskutera hur vi kan utrota den.
Ansvaret ligger främst på Rumänien att se till så att fattiga människor i dess befolkning som är utanför samhället får möjligheten att inkluderas och komma i arbete. Ingen ska behöva tigga för att man går utan arbete och en dräglig försörjning. Det är även lika viktigt att vi i Sverige och övriga Europa tar på oss det gemensamma ansvaret att främja en god arbetslinje, utbildning och frihet och att stå emot utanförskap och förtryck. Bara då kan människor lyftas ur fattigdom.
Tiggeriförbud i Sverige bör aldrig införas. Vi vill att människor i framtiden inte ska behöva tigga för att försörja sig själva och sina familjer.
Olivia Bergström
Ledamot MSU Uppsala Län, ordförande MUF Knivsta
Emma Nilsson
Ordförande MSU Uppsala Län
Boris Wu
Vice ordförande MSU Uppsala Län
John Manders
Ledamot MSU Uppsala Län
Amanda Bergman
Ledamot MSU Uppsala Län
Johannes Nathell
Ledamot MSU Uppsala Län