Efter en utdragen väntan har nu regeringen kommit med sin kulturarvspolitiska proposition. Det är blott den andra betydande propositionen som lämnar kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnkes (MP) bord, sedan regeringen tillträdde i oktober 2014. Bristen på faktiska förslag från den nuvarande regeringen gör sig påtaglig, inte minst när Kulturutskottet, precis som de flesta andra utskott, nu måste ställa in sammanträden i brist på leverans från regeringen.
Den nu överlämnade propositionen är ett aktstycke som inte är av den dignitet man kan kräva av det stora antal utredningar och rapporter som bildar underlag.
Bland förslagen är det mycket mer som ska utredas vidare och det mest förekommande uttrycket utgörs av ”regeringens bedömningar” – inte "regeringen föreslår". Går det lika illa med denna propositionen, som för filmpolitiken, kan det innebära en risk för ett antal museers överlevnad.
Trots dessa uppenbara brister försöker regeringen via sina riksdagsledamöter att sprida en fiktiv bild av verkligheten. Inte minst Miljöpartiets kulturpolitiska talesperson i riksdagen, Niclas Malmberg, far med alternativa fakta kring alliansens kulturpolitik. Malmberg försöker bland annat hävda att blockeringar inom alliansen gjorde att förra kulturministern, Lena Adelsohn Liljeroth (M), hade svårt att komma med propositioner till Riksdagen.
Fakta är att Adelsohn Liljeroth började sin ämbetstid med att tillsätta en bred kulturpolitisk utredning, samt under den första mandatperioden komma in med åtta stora kulturpropositioner, däribland Tid för Kultur, en Strategi för de nationella minoriteterna, en ny Språklag, en ny Diskrimineringslag och ändrade former för statens stöd till idrotten.
Bristen på sanning i Malmbergs resonemang gör sig tydlig, när han inte ens berör alliansens gemensamma filmpolitik som ledde till att Riksdagen på sju punkter underkände regeringens förslag till ny statlig filmpolitik. Det blir lite väl magstarkt när Niclas Malmberg anför att den nya filmpolitiken som inte ens har tre månader på nacken, de farhågor som branschen och andra varnade för, inte har inträffat.
Den växande irritation som sprider sig inom filmens aktörer tycks inte beröra regeringen. Kritiska röster har höjts gentemot regeringen i form av Svenska Filminstitutets branschråd, där bland annat tunga representanter redan har hoppat av. Osämjan mellan kulturministern och filmbranschen har också lett till att biografer och distributörer nu stoppar information om besökssiffror som under alla år varit offentliga.
Tyvärr kom nyss dessutom beskedet att den anrika biografen Park på Sturegatan i Stockholm nu stänger igen i september.
De bidragande orsakerna är enligt SF Bio hyreshöjningar och enorma renoveringsbehov, men regeringens momshöjning lyfts fram som en gravt försvårande omständighet. Alltjämt sitter både regeringen och regeringspartiernas riksdagsledamöter dryga två kilometer därifrån och låtsas som att allt är en framgång.
Illa förberedda propositioner, undermåligt hanterande av tillkännagivanden och försenade propositioner tär på förtroendet. Regeringen och kulturministern måste nu släppa de stora orden och nu börja leverera faktiska förslag.
Dessutom är på tiden att man också återkommer kring hur man avser att följa riksdagens krav gällande bland annat filmpolitiken. Vi behöver en regering man kan lita på.
Cecilia Magnusson, riksdagsledamot (M) i kulturutskottet