Att läraryrket har minskat i attraktion vet nog de flesta vid det här laget. Av Emil Bertilssons doktorsavhandling ”Skollärare. Rekryteringen till utbildning och yrke 1977–2009” framgår bland annat att barn till lärare inte längre vill utbilda sig till lärare. En varningssignal så god som någon.
Huvudmannaskapet för lärare fördes genom ett riksdagsbeslut år 1989 över från staten till kommunerna. Fram till 1 januari 1993 lämnade staten ett specialdestinerat driftsbidrag till skolan. Kommunerna kunde då inte använda statsbidragen till annat än det bidragen var avsedda för, nämligen till kostnader för löner till skolledare och lärare, enligt gällande bestämmelser. Detta statsbidrag förändrades emellertid radikalt efter ett nytt regeringsförslag år 1992: Skolan fick inte längre behålla sitt specialdestinerade bidrag. Statens bidrag till kommunal verksamhet inom olika sektorer – äldreomsorg, barnomsorg, skola, etcetera – lades i stället samman i en gemensam ”påse”.
När de speciella bidragen till skolväsendet avskaffades, upphävdes också ett antal regler som var kopplade till hur dessa bidrag fick användas.
Statsbidragsförändringen från och med 1993 innebar alltså att kommunerna själva kunde välja hur de ville prioritera fördelningen av medel mellan olika kommunala verksamheter. Sådant är läget än i dag.
Låt oss se vad detta har inneburit för exempelvis gymnasieskolans högskoleförberedande linjer/program. Begreppet gymnasiepoäng lanserades i mitten på 1990-talet som mått för utbildningens omfattning. För varje ämne skulle antalet gymnasiepoäng motsvara det minsta garanterade antalet undervisningstimmar i ämnet. Så långt var allt gott och väl. Några år därefter ansåg emellertid föredragande statsråd i proposition 1997/98:169 att det nu fanns skäl att göra skillnad på gymnasiepoäng och undervisningstid. Begreppet gymnasiepoäng skulle inte längre vara ett mått på den faktiska undervisningstiden för en kurs i ett ämne, utan i stället ett mått på den beräknade arbetsinsatsen från elevernas sida. Med andra ord: kopplingen mellan poäng och undervisningstimme försvann.
En förändrad gymnasieskola med bland annat en sådan poängplan infördes den 1 juli 2000. Nu skulle undervisningen styras inte av tid för undervisning utan av mål.
Det blev skolledningens sak att bedöma hur många lärartimmar som skulle behövas för undervisning inom de modulindelade ämneskurserna om 100 poäng. Denna bedömning skulle komma att variera från kommun till kommun, beroende bland annat på skolans ekonomi och på skolledningens uppfattning om kursdeltagarnas förmåga att arbeta självständigt. Det hände också att tilldelningen av timmar till mindre elevgrupper skars ned samtidigt som innehållet i kurserna var detsamma.
Enligt undersökningar av Lärarnas Riksförbund har antalet lärartimmar för en kurs om 100 poäng kunnat variera mellan 110 och 50 timmar.
Trots att skollagen 1 kap. 9 § slår fast att utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform ges alltså elever och gymnasielärare helt olika förutsättningar för undervisningen beroende på i vilken gymnasieskola de befinner sig. Självfallet uppkommer i en så löslig organisation ofta situationer, då lärare känner sig rättslösa och finner att de och deras ämnen har blivit godtyckligt behandlade.
Likaså: före skolans kommunalisering fanns riktlinjer om att undervisning ska anordnas i ett språk, om antalet elever som önskar studera språket uppgick till minst fem. Riktlinjerna har i dag försvunnit. Bestämmelsen i skollagen 1 kap. 8 § om att alla ska ha lika tillgång till utbildning kan inte sägas vara uppfylld, om undervisning i språket A anordnas för visst antal deltagare i kommunen Y men icke för samma antal deltagare i kommunen Z.
Bristen på likvärdighet i den kommunala skolorganisationen syns på till exempel lågstadiet. Enligt Stockholm stads informationstjänst finns i Stockholms kommun i dag 329 lågstadieklasser med 27 eller fler elever. Mer än 10 000 elever, var tredje elev på lågstadiet, går alltså här i en mycket stor grupp. Sannolikt är förhållandet inte annorlunda i andra kommuner.
Hur kan rikspolitiker i dag utlova förbättringar av skolverksamheten, i det ena eller andra avseendet, när kommunerna inte garanterar att medlen används till det avsedda ändamålet?
Alltsedan 1993 har kommunerna som sagt en i princip oinskränkt makt att fördela inkommande statsbidrag på vad de vill. Att finna vägar för en återgång till ett special-destinerat statsbidrag till skolan är ett svårt men intressant projekt.
För lärarna – och för eleverna – skulle en enklare metod för en likvärdig skola vara att staten i skollagen eller på annat sätt anger att en klass på lågstadiet inte får omfatta fler än 25 elever och att låta Skolinspektionen träda i funktion, om reglerna nonchaleras. Samma princip skulle också kunna tillämpas på poängplanerna för gymnasieskolans högskoleförberedande program, det vill säga att staten fastställer en undervisningstid om lägst 90 timmar för en kurs om 100 poäng (i kontrast med nuvarande mått som inte går att kvantifiera: 100 poäng uppges vara ”ett mått på den beräknade arbetsinsatsen från elevernas sida”). Vid ett mått om lägst 90 timmar måste man förstås klarlägga huvudmannens skyldighet att ge ett särskilt stöd därutöver till elever som behöver ett sådant.
För en god och likvärdig skola och för läraryrkets attraktivitet behövs självfallet fler åtgärder än de nämnda. Men man måste börja någonstans.
Staffan Edmar, fil lic, kanslichef 1979-1991 i Riksdagens utbildningsutskott