Kritiken mot New Public Management (NPM) och debatten som kommit om att hitta nya styrformer för den offentliga sektorn begränsas ofta till sjukvården. Där handlar den förvisso om liv och berör flest människor, men NPM förstör arbetsmiljön för hundratusentals människor även i andra sektorer.
Genom sin blinda tilltro till system, mätningar och modeller för måluppfyllelse och ekonomisk rationalitet angriper denna filosofi dagligen tilltron till medarbetaren, människan och dennes bedömningsförmåga.
På så vis utgör den en människofientlig kultur som fått spridas genom hela den offentliga sektorn. Hela denna styrningsfilosofi har blivit ett större problem i sig själv än alla de problem den var tänkt att lösa och det är hög tid att göra sig av med den och återupprätta en offentlig sektor som sätter medborgaren (människan) i centrum och tar vara på den kompetens som finns inom professionerna, det vill säga ämneskunskapen, såväl som på människan och hennes bedömningsförmåga.
Jag vill här bredda diskussionen om NPM till att gälla hela offentliga sektorn och skissera några förslag till inledande åtgärder:
1. Avpolitisera och återprofessionalisera den offentliga sektorn.
Ett problem med NPM är att det är ett dilettantvälde, där fokus ligger på politiska detaljbeslut och ekonomiska målsättningar. Managers styr över professionerna och de senare får mindre inflytande över verksamheter där de är experter. Även om det alltid finns risk med professionerna, till exempel i form av nepotism eller ”kårandans” avigsidor, är det här som kompetensen finns.
Professionella administratörer bör sen serva verksamheten, i stället för tvärtom, och i stället för all egenadministration som i sin tur inneburit en amatörisering av administration.
2. Reducera de politiska målen och fokusera på verksamheten.
Ett genomgående problem i offentlig sektor är att alltför många olika politiska mål läggs på verksamheten. Utöver kärnverksamheten kan det handla om att producera mångfald- och jämställdhetsplaner och strategier, miljömärkning, samverkansstrategier, etcetera. Även om många av dessa mål är lovvärda så regleras det mesta ändå av lagstiftningen (till exempel förbud mot diskriminering). Uppställandet av olika mål öppnar för målkonflikter och sprider energin i olika riktningar.
Målen bör reduceras till förmån för fokus på själva verksamheten (till exempel sjukvård eller utbildning).
3. Omvärdera målen.
Målen kan inte i första hand utgå ifrån ekonomisk rationalitet, utan måste vara samhälleliga. Målen för sjukvården måste fokusera på god och mänsklig vård, för skola och utbildningen måste det handla om bildning, för forskningen att fritt söka ny kunskap, och så vidare.
Denna omvärdering av målen med verksamheten är central för att komma bortom den ekonomism som är kärnan i NPM och som gett managementkonsulter makt över innehållet.
4. Minska utvärderandet och respektera kvalitativa värden (undvik pseudo-kvantifiering).
Genom NPM har vi fått en administrativ praktik där allt ständigt utvärderas, både internt (självvärderingar) och utifrån. Detta har skapat en utvärderingskult där utvärderandet blir del av själva verksamheten. Bortsett från att detta stör verksamheten skapar det ett tillstånd som bygger på misstro av de yrkesverksammas kompetens och roll, vilket i sig riskerar generera stress och dålig arbetsmiljö.
I strävan att komma bortom NPM bör mätning och utvärdering begränsas till att vara mer tillfälliga kontrollstationer snarare än en del av själva verksamheten. Den konstanta utvärderingen leder ofta till en cirkel av självdefinierande och självändamål och till en produktion av pseudo-kvantiteter av värden som i grunden är kvalitativa.
I denna strävan att avveckla utvärderingskulten är det viktigt att återskapa förtroendet för den mänskliga bedömningsförmågan, vilken ligger till grund för att hantera kvalitativa värden.
5. Beakta kontext och sektorsspecifika omständigheter och involvera professionerna i reformerna.
Att komma bortom NPM innebär att man måste kunna se på administrationen vad det är för typ av verksamhet det handlar om. Även om den allmänna inrikningen är densamma när det gäller att komma bort ifrån marknadstänkande i den offentliga sektorn, alltifrån sjukvård till museer, så finns det specifika omständigheter inom de olika sektorerna som gör att reformering av styrning är kontextberoende. För att undvika att missa de nyanser som finns inom dessa verksamheter är det viktigt att involvera professionerna, till exempel representerade genom fackförbunden. Likaså kan man involvera så kallade ”brukarorganisationer” eller andra intresseorganisationer som har en speciell relation till sektorn (till exempel patientföreningar).
Dock bör detta balanseras mot risken att intresseorganisationer tar över; fokus måste förbli det allmänna medborgarintresset.
Dessa övergripande reforminitiativ vore ett första steg bortom NPM och berör inte ens direkt den angränsande frågan om vinster i välfärden. Den skulle utgöra nästa steg, eller kunna föras parallellt, nämligen en diskussion om vilka värden i samhället vi anser måste vara gemensamma och vilka delar av dessa vi vill begränsa möjligheten att kapitalisera på. Här handlar det om att gemensamt besluta om vilka områden som ska värnas från möjligheten att omvandla det som kallas ”användarvärde” till ”bytesvärde”’, eller från gemensamt bruk till privat vinst.
Jens Stilhoff Sörensen, forskare och lektor i Globala Studier, Göteborgs universitet och Utrikespolitiska Institutet, representant för Academic Rights Watch som bevakar den akademiska friheten i Sverige.