Anna-Karin Klomp (KD) söker vifta bort kritiken mot vinster i välfärden genom tal om valfrihet (UNT 29/9). Det är att vilseleda. Det ger intryck av att det tidigare inte gick att välja vårdgivare. Det är fel. Redan i slutet av 80-talet infördes det fria vårdvalet. Det har sedan dess varit möjligt med fritt vårdval över hela landet vad gäller vårdcentral, och med remiss även till sjukhus. När Klomp talar om valfrihet i vården menar hon privatisering. Omskrivningen hör till politikens taskspelarkonst. En stor majoritet av befolkningen anser nämligen att vården inte ska drivas av privata företag i vinstsyfte.
Ett luddigt resonemang om kvalitet i vården ändar för skribenten i kravet på ytterligare privatisering. Klomp vill ge små företag möjlighet att delta i större upphandlingar medelst styckning och då kunna tillämpa LOV (lagen om valfrihet). Skribenten målar upp en rosaskimrande entreprenörsvärld, utan några faktabelägg. Där demokratin ersätts med marknadskrafter och beslut tas i vårdföretags slutna styrelserum ser hon ökad personal och patientmakt. Det orwellska språket triumferar.
Det handlar om att ge kapitalistiska företag fler möjligheter att göra vinst på skattepengar. Vinsten genereras framförallt genom att bemanningen dras ned. Upphandlingskrav och kontroller har i praktiken visat sig vara såpbubblor, lägsta bud vinner vanligtvis, och som biprodukt får vi en svällande byråkrati. Det privata näringslivets eget organ, Svenskt näringsliv, konstaterade i skriften ”Konkurrensens konsekvenser” (SNS 2011) att konkurrensutsättningen inte medfört några övergripande effektivitets- eller kvalitetvinster, däremot ökad segregering.
I Stockholm, där privatiseringen gått längst, har hälsoklyftorna ökat markant efter införandet av Vårdval Stockholm 2006. Ett skräckexempel är vårdcentralen Serafen som såldes för 700 000 kronor för att kort därefter säljas till riskkapitalägda Capio för 20 miljoner. Samtidigt tvingades Rinkeby vårdcentral säga upp personal. Utsatta områden förlorade en tredjedel av intäkterna medan vårdbolagen i innerstan och välbärgade områden ökade intäkterna nästan 10 procent.
Den snedvridna resursmodellen är inbyggd i LOV, som innebär att landstinget måste acceptera att privata vårdföretag lokaliserar skattefinansierad vård där den är mest lönsam, samtidigt som landstinget med förtur måste finansiera dessa innan man kan förstärka den offentligt drivna primärvården – om pengar finns kvar. Därtill baseras ersättningssystemen huvudsakligen på genomförda besök och behandlingar, inte resultat. Etableringsfriheten har skapat gräddfiler där patienter som betalar privat får förtur till offentligt finansierade, privat drivna sjukhus.
Även Uppsala lider av socioekonomisk snedvridningen av resurserna. Så konstaterade Upplands landsting i sin revisionsrapport 2014 att ersättningsmodellen i vårdvalet inte tar hänsyn till faktisk sjuklighet, och därmed inte kompenserar för vårdtunga patienter. Den tar inte heller hänsyn till vårdcentralernas lokalisering. När man talar om tillgänglighet syftar Klomp på köer och regional skillnad istället för bristande ekonomisk tillgänglighet, det vill säga resurssvaga grupper med stora otillfredsställda vårdbehov, som inte har råd att efterfråga den vård de behöver på grund av trösklar som patientavgifter eller kulturella faktorer. Även här konstaterar landstinget betydande brister. Idag drivs över 50 procent av Uppsalas vårdcentraler i privat regi.
Kritiken av LOU (Lagen om offentlig upphandling) är utbredd. Med varje avtalsperiod kan ett nytt företag ta över. Kontinuiteten bryts om vårdgivare byts vart tredje år. Vid första övertagandet från offentlig verksamhet måste företaget erbjuda personalen att följa med, men inte nästa gång. Riskkapitalbolag som kan dumpa anbud gynnas. Inom äldreomsorgen har några få stora bolag blivit dominerande.
Marknadstänkandet präglar i hög grad även den offentligt drivna vården. Många landsting, med Stockholm i spetsen, har infört New Public Management. Den demokratiska styrningen ger vika för marknadsstyrning. Lönsamhetskrav överordnas medicinska prioriteringar. Bland annat medverkar överskottskraven i budgeten till detta. Svenska Läkaresällskapet tillhör de som anser att NPM-systemet står i strid med hälso- och sjukvårdslagens paragraf om god vård på lika villkor för hela befolkningen. Sjukvårdens marknadsanpassning utgör ett brott mot denna lag, menar även bland andra Göran Dalgren, professor i folk-, hälso- och sjukvårdsforskning.
Skattepengar går till aktieägare och riskkapitalister istället för att användas till bättre vård. Så gjorde sammantaget de stora vårdbolagen Praktikertjänst och Capio i fjol en vinst på över 1,5 miljarder kronor. De 1 200 privata bolag som har störst omsättning inom välfärdssektorn gjorde en vinst på 10 miljarder. Det är en ökning med 24 procent jämfört med året innan.
För att upprätthålla hälso och sjukvårdslagens krav på en behovsprövad och likvärdig vård måste marknaden motas ut ur vårdsektorn. Offentligt finansierade sjukhus och vårdcentraler ska bedrivas i offentlig regi. Utveckla en demokratiskt förankrad, behovsbaserad budget och verksamhetsstyrning i nära samverkan med vårdanställda, patientgrupper och fackliga organisationer. Bannlys detaljstyrning och prestationsrelaterade ersättningssystem.
Med de väldiga produktivitetsökningar som Sverige har uppnått är det dags att dela på jobben för att få bukt med arbetslösheten och rädda arbetsmiljön. Inför 6 timmars arbetsdag. För vården innebär det större arbetsglädje och ökad verksamhetskvalitet.
Lönerna måste upp i den kvinnodominerade vården. Det är bra för samhällsekonomin och bidrar till ett rättvisare Sverige. För att värna självbestämmandet och bygga ut vår offentliga sektor krävs att Sverige lämnar EU. EU har varit drivande i att konkurrensutsätta och privatisera. LOU skrevs 2008 efter EU-direktiv. Vi vill sätta människovärdet före vinstintresset.
Hans Johansson
Före detta skötare inom psykiatrin (KP)
Agneta Nordin
Sjuksköterska (KP)
Hans Johansson
Före detta lärare (KP)
LÄS OCKSÅ: Krav – inte förbud