Tar vi barn och ungas välmående och goda uppväxtvillkor på tillräckligt stort allvar? Ja, då är det dags att vi prioriterar insatser och åtgärder utifrån ett helhetsperspektiv på barns utveckling. Utmaningar som ökad psykisk ohälsa, segregation, ekonomisk utsatthet, mobbning, kriminalitet, ofullständig skolgång och så vidare är så allvarliga att vi måste gå till grunden med det förebyggande och främjande arbetet för att hitta helhetslösningar.
På insändarsidan (2/6) lyfte jag behovet av förebyggande insatser redan när barnen är i förskoleåldern och hänvisade till den viktiga lekutvecklingen och utvecklingen av färdigheterna samförstånd, ömsesidighet och turtagning (SÖT). Självklart ska vi dessutom alltid erbjuda tidigt föräldrastöd och se till att det finns bra samarbete mellan instanser som förskola, skola, socialtjänst och polis. Alla barn har rätt till en trygg uppväxt. Men vi måste också se till att barn erbjuds en god och likvärdig utvecklingsmiljö i förskola och skola, med rimliga gruppstorlekar, individuella stödinsatser, tillgänglig elevhälsa och pedagoger som får tid att ägna sig åt sina kärnuppdrag.
Att barn klarar skolgången med både betyg och psykisk hälsa intakt behöver förstås vara en målsättning för oss alla. Detta gäller inte minst när vi talar om främjande och förbyggande arbete mot utanförskap, kriminalitet osv. Socialnämndens ordförande menar i en insändare 7/6-22 att den enskilt viktigaste förbyggande insatsen är att alla barn ska klara skolan. En annan debattör önskar att ämnet Livskunskap införs i skolan. Jag kan instämma i bådas resonemang och vill dessutom lyfta ytterligare en insats som jag redan 2015 argumenterade för på debattsidan: Förebyggande insatser kring barns lekutveckling både i förskola och skola.
I skolan har vi av förståeliga skäl ett kunskapsutvecklingsfokus. Men vi bör också fokusera på barns lekutveckling. Ofta tar vi för givet att denna är klar redan i småbarnsåren men dessa förmågor kan behöva tränas genom hela livet. Att leka eller umgås med andra på raster kan vara den största utmaningen på hela dagen. Fri lek blir kaos. Oron sprider sig över resten av dagen. Kunskapsinhämtningen hämmas. Konflikter spiller över på annat. Lärare hinner inte med sin undervisning. Ja, ni förstår.
Så vad göra? Satsa på medlekare och lekstödjare på rasterna, inför lekstöd och leksamtal som insatser inom en stärkt elevhälsa, utbilda om barns lekutveckling och de krav den ställer på förståelse för lekinviter, tolkning av leksignaler, gemensamma lekhandlingar, perspektivtagande, föreställningsförmåga, samförstånd, ömsesidighet, turtagning och många andra förmågor. Vi behöver förstå att barns lekutveckling är grunden till annan utveckling. Leken kan vara både lärande och läkande när vi ger den det utrymme den förtjänar.
Lekstöd, leksamtal och skapande uttrycksformer som låter barn och unga uttrycka sig på sätt som anpassats till dem kan exempelvis utvecklas som insats inom elevhälsan för barn i alla åldrar. Jag vill också lyfta vikten av att vuxna utvecklar en förståelse för barns lekutveckling som salutogent perspektiv. Vi har alla något att lära av ett lekinspirerat förhållningssätt med de tre lekreglerna SÖT samt lekens övriga möjligheter i fokus.
En hållbar samhällsutveckling kräver att barn och unga ges rimliga möjligheter till god utveckling, såväl kunskapsmässigt som psykiskt och fysiskt och jag önskar med denna text om lekutvecklingens grundläggande betydelse och enorma potential visa på lösningar ur ett helhetsperspektiv och motivera var och en av oss till fortsatt kunskapsutveckling inom området.
Enligt barnkonventionen har barn rätt till stöd för en god utveckling. Barn har också rätt till lek, enligt artikel 31. I september ska Uppsala kommuns arbete med barnkonventionen granskas. Dessutom är det val. Det blir intressant att se om vi tar barn och ungas uppväxtvillkor på tillräcklig stort allvar.