Uppsalas kommunala gymnasieskolor har gått med förlust under en lång rad av år. Så kan det inte fortsätta, säger politikerna och drar åt svångremmen. Skolan sägs slösa pengar på ett ohållbart sätt. Vi som arbetar i den faktiska verkligheten vet att det inte stämmer.
Nu tvingas vi i stället spara på ett ohållbart sätt. Men nedskärningar i skolans kärnverksamhet är helt fel väg att gå.
Vilken vision har politikerna för skolan? I Mål och budget 2016, som formulerats av Marlene Burwick (S), Ilona Szatmari Waldau (V) och Maria Gardfjell (Mp), står: ”Alla barn ska känna trygghet i skolan och mötas och utmanas utifrån sina olika förutsättningar. Vi kommer därför att fokusera på att höja kunskapsresultaten, öka jämlikheten och höja läraryrkets attraktivitet.”
För att nå sin vision anser tydligen kommunledningen att neddragningar på 80 miljoner kronor i gymnasieskolan är rätt väg att gå.
Nedläggningen av gymnasieskolor och flytt av program står för lejonparten av besparingen. Åtstramningarna leder också till att 15 miljoner ska sparas på icke-undervisande personal, alltså elevhälsoteam, expeditionspersonal, vaktmästeri, tekniker och bibliotekarier. Ungefär 35-40 personer kommer att avskedas, personer som idag utgör en viktig del i skolmaskineriet. Dessutom tvingas varje gymnasieskola till ytterligare budgetanpassningar, både i form av neddragningar av undervisande personal men också i form av minskade medel till skolmaterial.
Vilka drabbas i slutändan? Eleverna så klart – som alltid – men också lärare som får en än högre arbetsbörda i form av fler administrativa uppgifter och förslagsvis mer undervisning.
I praktiken innebär det att kommunens redan låga lärartäthet blir ännu lägre. Kommunledningen tycker kanske att platsen 209 av 229 i fråga om lärartäthet bland Sveriges kommuner är något att stoltsera med i staden där till och med kajorna talar latin? Hur kan en minskad personaltäthet bidra till en tryggare skolmiljö?
En slutsats man kan dra av besparingskravet är att kommunledningen tycker att alltför mycket satsas på gymnasieskolan. I en jämförelse med andra kommuner ligger undervisningskostnaden i Uppsalas kommunala gymnasieskolor på plats 213 av 242 (Skolverkets databas SIRIS, 2014).
Nio kommuner av tio lägger alltså mer pengar på undervisning i gymnasieskolan än vad Uppsala kommuns röd-gröna politiker väljer att göra.
Den bottenplaceringen visar med all önskvärd tydlighet att Uppsalas politiker varken vill satsa på sina gymnasieelever, på höjda kunskapsresultat, högre lärartäthet eller på en ökad måluppfyllelse. I handling satsar politikerna inte på det de lovar i ord. Hur ska en minskad undervisningskostnad resultera i höjda kunskapsresultat?
Det Uppsalas politiker emellertid väljer att lägga pengar på är lokaler, en kostnad som ligger 25 procent högre per elev än rikssnittet (Skolverket, SIRIS 2014).
Pengarna går till vinstdrivande kommunala bostadsbolag och statligt ägda Akademiska Hus. Lokalkostnaderna drar alltså upp kostnaden för gymnasieskolan, medan undervisningskostnaden redan är låg.
Således går mindre pengar till undervisning, medan vinsten för de kommunala bostadsbolagen och för Akademiska Hus går opåverkad ur stålbadet. Det tycker vi är ytterst märkligt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.
Hur kan Uppsalas politiker välja att ta så mycket pengar från skolan, för att ge till egna och statliga bolag?
Utbildningsnämndens ordförande Caroline Andersson (S) hävdade i en replik i P4 Uppland (16/2) att kommunens pengar i första hand ska gå till de yngre eleverna. Vi välkomnar naturligtvis satsningar på skolans tidiga årskurser, men att använda det som argument för nedskärningar i gymnasieskolan är ynkligt av partier som säger sig vilja stärka skolan. Det krävs en bred satsning på skolan över alla årskurser, vilket också är vad som tidigare utlovats.
Ska kvalitet i gymnasiet verkligen ställas emot kvalitet i grundskolan?
Kullarna till gymnasieskolan förväntas öka med sex procent kommande läsår för Uppsala kommun, alltså ska en i dag redan slimmad organisation utbilda fler elever. I Mål och budget 2016 säger politikerna själva att: ”I dag är en gymnasieutbildning ett nästintill grundläggande krav för att unga ska få ett jobb. Fler elever ska lämna gymnasiet med ett fullvärdigt betyg.”
En gymnasieexamen är således en förutsättning för att komma in på arbetsmarknaden. Men med de svaga PISA-resultaten i kombination med att i stort sett samtliga elever går vidare till gymnasieskolan samt ett högre antal gymnasieelever, är det omöjligt att se hur målet ska nås när kommunen vill satsa allt mindre pengar på undervisningen.
Hur kan denna besparing bidra till att fler elever ska lämna gymnasiet med ett fullvärdigt betyg?
Det är svårt att förstå hur besparingen kan bidra till att höja kunskapsresultaten samt bidra till att fler elever kan lämna gymnasiet med fullvärdigt betyg. Istället för att hålla det som politikerna själva lovar, tvingar de oss till att spara på ett ohållbart sätt. Nedskärningar i skolans kärnverksamhet är, som sagt, helt fel väg att gå.
Sofi Alexandersson Västberg, gymnasielärare
Karin Carlsson, gymnasielärare
David Frändén, gymnasielärare
Calle Håkansson, förstelärare
Elisabeth Labbaci, gymnasielärare
Anders Lindholm
gymnasielärare
Annika Magnusson Ehn
förstelärare
Mikael Niva, lektor
Anna Trulson, gymnasielärare
Sanne Wittfooth, gymnasielärare