Vad menas med hållbar utveckling? Hur kan den nuvarande samhällsutvecklingen som i många avseenden är ohållbar förändras så att den blir hållbar? Dessa frågor har sedan 1970-talet avhandlats på olika nivåer från den lokala via det nationella till EU och FN-nivå.
I Sverige har vi 16 miljömål sedan 1999. Försök görs av Naturvårdsverket med flera myndigheter att bedöma om dessa mål uppnås eller ej. I några avseenden har man tagit tydliga steg framåt, men det talas också om ”genomförandeunderskott” och bristande kommunikation som förklaring till att måluppfyllelsen är otillräcklig.
På FN-nivå enades man 1999 om åtta skilda Millenium Development Goals (MDG:s) för "utvecklingsländer". Senare har man insett att utvecklingsproblemen är minst lika allvarliga för "utvecklade" länder.
USA, Ryssland, Kina och Sverige bidrar genom sina ekonomier och levnadssätt till en globalt ohållbar utveckling till exempel avseende klimat och biologisk mångfald. Utmaningarna är många och 2015 sanktionerade FN 17 så kallade Sustainable Development Goals (SDGs). Ekonomisk tillväxt i BNP-termer finns med (men det krävs då ”hållbar tillväxt”) bland dessa mål men har en mer undanskymd roll än i den pågående politiska debatten. Människors hälsa, jämlikhet, skydd för ekosystem, vattensystem, inklusive oceaner, klimathot med mera framhävs.
Hur rimmar dessa flerdimensionella krav för en hållbar samhällsutveckling med den mittenpolitik som alliansen och i viss mån socialdemokratin står för?
De enskilda politiska partierna positionerar sig i relation till varandra till exempel genom budgivning i budgettermer för skola, försvar och så vidare. Statsvetaren Leif Lewin har i en DN-artikel uttryckt att det naturliga i nuvarande läge är ett samarbete över blockgränserna för att möjliggöra en fungerande majoritet.
Sådant samarbete som i dag finns i ett antal kommuner är naturligtvis av intresse, men då måste dagens kompromisser och mittenpolitik förändras radikalt för att leva upp till kraven på hållbar utveckling.
Som miljöengagerad forskare och samhällsmedborgare blev jag bestört när samtliga allianspartier motsatte sig en blygsam skatt på flyget för att reducera utsläpp av koldioxid. Har man helt förträngt miljöproblematiken? Riktigt så enkelt är det inte. I en UNT-artikel (2/9) beskriver Jan Björklund med flera Liberalernas syn på klimathot och miljöpolitik: ”Marknadsekonomin, inte politiker och förbudspolitik, driver fram smarta hållbara lösningar.”
Samtidigt kan varje nykter iakttagare konstatera att tilltron till marknaden varit stor bland politiker och andra då utvecklingen blivit alltmer ohållbar.
Mer av samma sak, inklusive fortsatt globalisering av handel kan alltså förvärra situationen. Det är i så fall dags att prova nya vägar, till exempell mer långtgående institutionella förändringar. Den förste miljöekonomen alla kategorier K William Kapp hävdade i sin bok ”The Social Costs of Private Enterprise” (1950) att företag av typ aktiebolag systematiskt övervältrar kostnader på omvärlden, det vill säga andra aktörer och miljön.
Den fråga man därmed kan ställa är om aktiebolag är felkonstruerade i relation till de utmaningar vi i dag står inför.
Andra organisationsformer bör övervägas. ”Community Interest Company” är en variant som finns i Storbritannien.
Om omvärlden skadas vid marknadstransaktioner finns ju principen ”förorenaren betalar” konstaterar Björklund. Det ligger naturligtvis något i ett sådant argument. I så fall bör även Björklund acceptera skatt på flyg. Men om tendensen att övervältra kostnader på omvärlden inte handlar om enstaka skador på tredje part utan är genomgripande så har vi ett problem. Staten bör då ingripa i en oändlig mängd marknadstransaktioner, vilket går helt emot den tilltro till marknadens underbara egenskaper som genomsyrar Björklunds och andra mittenpolitikers världsbild och ideologi.
Varför sitter vi alla, mer eller mindre, fast i en världsbild där företag och marknader skall lösa våra problem?
Det finns förstås flera förklaringar, men jag tror att enkelspårigheten vid universitetens nationalekonomiska och i mindre mån företagsekonomiska institutioner spelar en nyckelroll. De enda organisationer som behandlas är företag och företagen antas maximera sin vinst i monetära termer. Debattklimatet i Sverige och globalt skulle förändras om pluralism när det gäller teoretiska perspektiv och metoder blev en ledstjärna inom nationalekonomin. Nationalekonomi är vetenskap men samtidigt ideologi.
Därför bör monopol för en teori, den neoklassiska, inte tolereras i ett demokratiskt samhälle.
Den förda diskussionen leder till och med till att man bör förändra de definitioner av ekonomi som studenter ställs inför. Jag har föreslagit ”flerdimensionell hushållning med begränsade resurser i ett demokratiskt samhälle” för att påminna om att flerdimensionella effekter bör behandlas som sådana och inte reduceras till enkel monetär (penningmässig) kalkyl och om att alla aktörers ideologiska orientering och medverkan är av intresse. Vi kan samarbeta inom EU skriver Björklund, men att vänta på EU innan man gör något som politiker är inte någon bra idé.
Även aktörer inom medierna spelar en roll i den debatt som förs eller inte förs, i till exempel Sverige. Radikala perspektiv bör tolereras så länge man inte ifrågasätter demokratin.
Journalister är lika litet neutrala ur ideologisk synvinkel som forskare.
Risken är stor att man blir en mittenpolitikens fånge och språkrör. Det kan vara trevligt att lyssna på SVT:s politiske kommentator Mats Knutson, men är han inte en ”mittenpolitikens mittenpolitiker”? Vilket ansvar har journalister för att miljöproblemen skall få det utrymme i debatten de förtjänar? När det handlar om omfattande oåterkalleliga eller irreversibla effekter som drabbar våra (och andras) barn och barnbarn finns all anledning till nytänkande.
Peter Söderbaum, professor emeritus, ekologisk ekonomi, Mälardalens högskola