Sverige behöver liberalt inflytande och en stabil regering. Det viktiga är inte namnet på nästa statsminister, utan den politik som den kommande regeringen ämnar bedriva.
För att få störst genomslag för vår liberala politik bör Liberalerna i detta läge, givet att Socialdemokraterna är beredda att göra en markant förflyttning i liberal riktning, ingå i en mittenregering.
På söndag håller Liberalerna partiråd om vår framtid. Trots långdragna sonderingar under hösten nåddes ingen framgång i försöken att få till stånd en alliansregering med stöd över blockgränsen. Det var vårt förstahandsalternativ, men dessvärre har det inte visat sig vara en framkomlig väg. Det som därmed återstår är förnyelse och politiska samförstånd, när talman Andreas Norlén på måndag lägger fram ett förslag till statsminister i riksdagens kammare. På onsdag nästa vecka sker statsministeromröstningen i riksdagen.
Politik handlar om att analysera nuet och om att forma framtiden.
Vägen dit handlar också om grundläggande matematik. För en regering behöver nämligen inte bara stöd för att tillträda – den måste få igenom sin budget två gånger varje år och vinna omröstningar i kammaren flera dagar i veckan. Det kräver naturligtvis att regeringen samlar fler röster än oppositionen.
Allianspartiernas 143 riksdagsmandat är i dag färre än de rödgrönas 144. För en högerregering bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna skulle detta faktum vara uppenbart varje omröstning, flera dagar i veckan, i flera år. Det vore orimligt att tro att Jimmie Åkesson skulle sitta tyst och välkomna liberala förslag, utan att ställa motkrav som så småningom skulle kunna bli ödesdigra.
Vi kommer därför inte att ställa oss bakom att Liberalerna medverkar till att släppa fram en högerregering som kommer att vara beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd vid varje votering.
Det ligger i Liberalernas dna att alltid vara med och ta ansvar, även under svåra omständigheter. Därför bör L nu gå mot mitten med ambitionen att forma en mittenregering, helst med Centerpartiet och Socialdemokraterna. Givet att även S är beredda att ta ansvar i detta läge så är vi övertygade om att vi kan få igenom den socialliberala politik som behövs att ta ansvar för landet. Den politik som den tidigare rödgröna regeringen förde de senaste fyra åren är inte ett alternativ för oss. Därför ställer vi givetvis krav.
Ett av dem är att skolan behöver stärkas. En annan förutsättning är att sjuka människor har inflytande över sin sjukvård. Företagare måste ges en långsiktig och förutsägbar näringslivsvänlig politik. Det måste också löna sig bättre att utbilda sig.
Viktiga beslut måste tas för att lösa de allvarliga klimat- och miljöproblem vi står inför, och vi måste vidta åtgärder för att minska utanförskapet och skapa både jämlikhet och jämställdhet. Det är även hög tid att garantera människor med funktionsnedsättning sin frihet.
En mittenregering åstadkoms genom att Vänsterpartiets ledamöter antingen röstar för eller avstår i voteringen.
Röstar Vänsterpartiet rött vid statsministeromröstningen om Stefan Löfven skulle det innebära att de aktivt medverkar till att tillsätta den högerregering som i så fall är det enda återstående alternativet. V har alltså inflytande över ett mittensamarbete vid detta tillfälle. För att därefter fälla en mittenregerings förslag skulle dock V behöva rösta på gemensamma förslag från M, KD och SD.
En högerregering skulle däremot behöva säkerställa att Sverigedemokraterna trycker på den gröna knappen vid varje omröstning, flera gånger i veckan, hela mandatperioden.
Vi är trygga i våra socialliberala värderingar och har inga problem med att försvara dem i en mittenregering. Vi är redo, drivna av vår övertygelse om att detta nu är den bästa och säkraste vägen att genomföra de liberala reformer som Sverige så väl behöver.
Cecilia Wikström, Europaparlamentariker, partistyrelseledamot (L)
Lina Nordquist, riksdagsledamot (L)
Malin Sjöberg Högrell, ordförande Liberalerna Uppsala län, partirådet (L)
Mohamad Hassan, kommunalråd, partirådet (L)
Helena Hedman Skoglund, kommunalråd (L)