Att minnas Förintelsens illgärningar handlar om att minnas vad människan i sina mörkaste studenter är kapabel till. Det är enda sättet att förhindra framtida övergrepp. Men det är också viktigt att minnas dem som gick mot strömmen, de som gjorde en insats för människovärdet när det enkla valet hade varit att vända andra kinden till.
Historien ger oss ett antal sådana namn att minnas och läras av. Det är vårt ansvar att se till att deras gärningar lever vidare. För Sveriges del har vi inte speciellt mycket att vara stolta över under de mörka krigsåren 1939–1945. Vi var i mångt och mycket ett land i periferin. Neutrala inför krigets fasor. Det ger oss ett extra ansvar att nu, i dag, när vi sitter med facit, faktiskt också peka på de svenskar som stod upp för människovärdet.
Raoul Wallenberg är ett sådant namn.
I dag, lördag, är det 70 år sedan han försvann. Endast 32 år gammal tillfångatogs han av röda armén under en resa i östra Ungern. Frågorna om varför, hur och vad som hände honom sedan är många och svaren är bristfälliga och otillfredsställande.
Rysslands insatser för att klarlägga frågetecknen kring Raoul Wallenberg är otillräckliga och att gå till botten med de här frågorna bör faktiskt vara en fortsatt prioriterad fråga i de svensk-ryska relationerna.
I andra världskrigets slutskede räddade Raoul Wallenberg tiotusentals ungerska judar undan nazisternas förintelsemaskineri. Enligt vissa bedömningar rör det sig om så många som hundra tusen. Med hjälp av svenska skyddspass och ett okonventionellt handlande, en liberal hållning till givna regelverk, lyckades Wallenberg med det som gått till historien som ett av andra världskrigets verkliga hjältedåd.
Att vi efter många år av riksdagsmotioner i frågan nu fått en speciell dag till hans minne är en bra början, men nu gäller det att gå vidare. Att få människor att uppmärksamma enskilda personers humanitära insatser är kanske det mest begripliga och lättillgängliga sättet att sprida kunskap om människovärdet.
Att hedra minnet av personer som Raoul Wallenberg är ett sett att mana till handlingskraft mot samtida brott mot mänskligheten, vilket det som vi vet inte saknas exempel på.
Vi ser i detta nu exempel på etnisk rensning i norra Irak och i Syrien. Vi ser det i Nigeria där den islamistiska gruppen Boko Haram bara under 2014 uppskattas ha mördat 10 000 personer. Tolerans och ömsesidig förståelse människor emellan är inte självklart heller i vår del av världen. Antiseminitismen har återigen blivit ett problem i Sverige. I Malmö känner sig synagogorna tvingade till omfattande säkerhetsåtgärder och judarna i staden kan inte längre röra sig fritt med religiösa symboler utan att känna sig trakasserade.
Att gå till botten med vad som hände Raoul Wallenberg är därför mycket mer än att stilla en nyfikenhet hos oss andra, och bidra till att läka ett sår för hans familj. Det är i grunden en fråga om att kämpa för människovärdet här och nu. Men det här har inte varit en tillräckligt stor fråga i och för det officiella Sverige. Sveriges agerande förlamas allt för ofta av den skam som finns rörande Sveriges undfallenhet åren efter hans försvinnande. Det är fullt möjligt att ett beslutsamt svenskt ingripande faktiskt hade kunnat rädda hans liv.
Ryska myndigheter menar att frågan är ur världen och att Raoul Wallenberg dog fängslad i Moskva den 17 juli 1947. En uppgift som aldrig godtagits av Sverige och som det inte heller presenterats bevis för på ett trovärdigt sätt.
Varför Raoul Wallenberg alls arresterades är inte heller något som fått ett tillförlitligt svar. Handlade det om spionanklagelser, som vissa menar?
Sverige, regeringen, bör be Moskva att lägga korten på bordet. Vi kan omöjligen vara nöjda med det som hittills presenterats från rysk sida.
Mikael Oscarsson
riksdagsledamot (KD) och ordförande i riksdagens nätverk för minnet av Förintelsen