Det talas ofta om någon form av moralisk guldålder och denna diskurs har anor ända tillbaka till antiken i Kina och runt Medelhavsområdet.
I dag talar vi om lata ungdomar med dålig arbetsmoral. Domedagsprofetiorna haglar in från samhällsdebattörer. Därför är det god tid att belysa en aspekt genom ett citat:
"När arbetaren inte anstränger sig till det yttersta, när han överhuvudtaget inte gör mer än som är absolut nödvändigt för att få behålla sin plats, så gör han ingenting annat än tillämpar den princip, som just enligt det nuvarande samhällets försvarare bildar den oumbärliga grundvalen för hela vårt ekonomiska liv, det vill säga principen om största möjliga vinst för minsta möjliga arbete."
Orden tillhör den legendariske finansministern Ernst Wigforss. Med dessa ord satte han fingret på något viktigt som enkelt glöms bort i diskussioner om samhällsmoral. De är lika aktuella i dag som då. Orden var även samhällsomdanande eftersom de dessutom belyser akademins, etablissemangets och politikers roll i samhället.
Traditionellt delar man in kunskap i objektiv och normativ kunskap. Antingen är saker på ett visst vis, eller så bör de vara på ett visst vis. Frågan är vad vi gör om kunskap är performativ? Det vill säga att kunskapen omdanar hur människor i samhället beter sig och interagerar?
Vi måste fråga oss själva vilken fostran och vilka signaler företagens vinstmaximeringsmodell skickar till dagens ungdomar. "Med Wigforss iakttagelse i åtanke blir vår slutsats att nyliberala teorier riskerar att skapa en nyttomaximerande moral hos individer."
En nyttomaximerande moral är skadlig för samhället. Varför ska folk anstränga sig för andra än sig själva om det inte lönar sig? Varför ska de överhuvudtaget bry sig om något bättre?
I bästa fall kan en osynlig hand och liberal samhällsordning skapa välstånd. Problemet är att välstånd och samhällsmoral är två skilda fenomen. Vidare dubbelbestraffar samhället folk.
Man ska vara omtänksam och godhjärtad samtidigt som man ska nyttomaximera. Vi skapar aktivt karriärister, egoister och latmaskar samtidigt som vi minimerar detta till ett individuellt problem.
När borgerliga debattörer pratar om individens roll i samhället måste socialister ta tillbaka diskursen om allmänintresset. Medborgarna måste kämpa för värden utöver individen, för familjen, grannarna och samhällsgemenskapen. Annars riskerar vi alla att hamna i någon form av dystopisk kopparålder.
Ardalan Ghareh Chaie, ekonom och oberoende S-debattör
Asal Gohari, ordförande, SSU Uppsala