Handel är den bästa vägen ur fattigdom. EU:s viktigaste verktyg för att bidra till utveckling genom handel är GSP, eller det allmänna preferenssystemet. Kronjuvelen i detta regelverk kallas GSP Plus och ger särkilt förmånliga handelsvillkor, med låga tullar, till de fattiga länder som genom att ratificera och implementera 27 internationella konventioner visar sin vilja att respektera grundläggande miljöskydd, arbetstagares och mänskliga rättigheter.
Systemet är ett vackert samspel mellan handel, mänskliga rättigheter, miljöskydd och utveckling.Som ansvarig för EU:s allmänna preferenssystem i Europaparlamentet blev jag glad när jag förstod att löftet om bättre handelsvillkor förmått Filippinerna att ratificera de sista av dessa konventioner och ansöka om GSP Plus.
Filippinerna är ett mycket fattigt land med en BNP per invånare på endast 2 700 dollar, en tjugondel av Sveriges. EU-kommissionen har således beviljat Filippinerna GSP Plus från och med den 1 januari 2015. Det är särskilt välkommet just nu med tanke på de dramatiska tyfoner som drabbat landet de senaste månaderna. Det har inte bara kostat landet enormt mycket pengar utan framförallt tusentals människor livet.
Egentligen borde denna berättelse om EU:s tullsänkningar som stöd till Filippinerna sluta här. EU visar att man river sina tullmurar och hjälper världens fattiga. Slutet gott, allting gott. Tyvärr finns det de som vill annorlunda.
På torsdag röstar Europaparlamentet om en resolution för att riva upp kommissionens beslut och behålla tullarna mot Filippinerna. En av dem som tagit initiativ till resolutionen är den nya svenska miljöpartisten Linnea Engström. Hon struntar i att Filippinerna uppfyller alla kriterier för att erhålla tullsänkningarna och kräver att EU behåller sina tullmurar mot landet trots att det inte finns några legitima skäl att neka dem slopade tullar.
Tvärtom skulle det innebära att EU bryter sitt åtagande mot landet och sin egen lagstiftning.
Sällan har talesättet "Säg mig vilka dina vänner är så säger jag dig vem du är" varit lämpligare än i detta sammanhang. Linnea Engström och Miljöpartiets vänner är här framför allt franska och spanska ledamöter från Europaparlamentets fiskeriutskott, som våndas över den ökade konkurrens deras fiskare kommer att möta. Det var dessa ledamöter som med näbbar och klor kämpar emot en reform av EU:s orimliga fiskepolitik och till varje pris vill skydda det europeiska fisket från utländsk konkurrens.
Det var dem som jag och den tidigare miljöpartistiska ledamoten Isabella Lövin kämpade emot för att reformera fiskepolitiken för lite drygt två år sedan. Men nu har alltså Miljöpartiet allierat sig med det sydeuropeiska fiskeintresset.
Sanningen är att protektionister aldrig påstår sig vara just protektionister. De hittar alltid en annan ursäkt för sina tullar. Detta har Miljöpartiet upphöjt till partilinje i handelsfrågor. De har under mina drygt tio år lyckats säga nej till allt som har med sänkta tullar att göra. Förra året var det Burma och Pakistan som Miljöpartiet, då tillsammans med Vänsterpartiet, på liknande sätt ville förvägra tullpreferenser och ökad handel med EU. Och då i strid med explicita vädjanden från bland annat Aung San Suu Kyi och Malala. Nu gör de det igen.
De vill straffa världens fattigaste länder för den simpla saken att de vill handla med EU.
För den som i stället vill hjälpa världens fattigaste länder finns bara en slutsats att dra av detta: Att aldrig rösta på Miljöpartiet.
Christofer Fjellner (M)
Europaparlamentariker
Vice gruppledare för EPP i handelsutskottet