”Jag är bara som en docka som inte vet vad som håller på att hända, allt jag förstår är att jag är bortgift till en kille som jag aldrig vill leva med…Jag är helt ensam och har ingen i familjen vid min sida så snälla hjälp mig på ett sätt så att ingen får reda på att jag har nekat honom. Ni är de enda som jag vet att jag kan vända mig till och jag hoppas att ni hör mitt rop på hjälp…om ni inte hjälper mig så är jag rätt säker på att detta kommer att sluta i hedersmord. Snälla hjälp mig.” Så avslutar tjugotreåriga Zahra i augusti 2015 sin skriftliga vädjan till Migrationsverket. Zahra berättar att fadern gift bort henne i Afghanistan och att hennes bror, i hennes namn, ansökt om svenskt uppehållstillstånd för mannen som tvingats på henne. Zahra vill att Migrationsverket inte bifaller ansökan - men det får inte komma fram att det är hon som begärt avslaget.
Brevet finns i förundersökningsprotokollet i det hittills enda fall gällande tvångsgifte som drivits till åtal och rättegång. Nyss kom domen. Zahras far dömdes för bland annat äktenskapstvång till fängelse. Det är gott och väl.
Men domen gör inte det påtvingade äktenskapet ogiltigt. Inte i Afghanistan och inte heller i Sverige. Civilrättsligt ändrar domen ingenting. Fortfarande ses Zahra som äkta maka till mannen hon tvingades gifta sig med. Hennes make, den make hon påtvingats, kan åberopa svensk rätt och hävda att han är lagligt gift med Zahra och att han därmed har rätt att komma till Sverige.
Av svenska myndigheter upplyses Zahra om att hon inte är fri att gifta sig med den man hon älskar och vill ha barn med. Inte nog med att denne man hotats och grovt misshandlats av Zahras far och bror och ett par vänner till dem – skulle Zahra vigas vid honom kommer hon att åtalas och dömas för tvegifte. Det Zahra har att göra är att ansöka om skilsmässa från maken i Afghanistan. Något som är lättare sagt än gjort.
Hur kommer det sig?
Det går inte att ogiltigförklara äktenskap i Sverige. En gång erkänt och registrerat är äktenskapet giltigt. Sedan må det vara påtvingat eller till och med ett barnäktenskap.
Svensk rätt känner endast två sätt att upplösa äktenskap: Genom den ena makens död eller genom skilsmässa stadfäst i en lagakraftvunnen dom.
Zahra rymde från föräldrahemmet i november 2015. Hon och hennes pojkvän fick ett skyddat boende. I december ansökte hon om äktenskapsskillnad från maken i Afghanistan och åberopade tvångsgiftet. Flera gånger talade hon med handläggaren vid Lunds tingsrätt. Zahra ville att skilsmässan skulle ske snarast.
Men skilsmässa får inte ske om motparten inte fått säga sitt. Tingsrätten försökte alltså delge Zahras ”äkta” man ansökan. Förgäves. Zahra kände bara till makens namn och födelseår. Migrationsverket visste ingenting. Och Skatteverket hade bara de upplysningar Zahra lämnat inför registreringen av äktenskapet. I detta läge tilldelade tingsrätten maken en god man vilken uppgivet konstaterade att hon, då mannen inte gick att nå, ”varken kunde medge eller bestrida käromålet”.
Tingsrätten beslutade då att skilsmässan skulle föregås av en betänketid på minst sex månader och tillade: Efter betänketiden ska en ”särskild skriftlig begäran” om äktenskapsskillnad göras. I samband därmed måste Z. också lämna in ”nya personbevis ” för henne och för maken. Om så inte sker ”fortsätter Ert äktenskap och tingsrätten skriver av målet”.
Så sent som för två år sedan skärpte riksdagen skyddet mot tvångs- och barnäktenskap. Nolltolerans och starkt stöd och all behövlig hjälp åt de utsatta. Utländska vigslar skulle underkastas noggrann kontroll. Så lät det då och så låter det kanske fortfarande. Men det är i teorin.
Redan i februari 2015 bad Zahra Socialstyrelsen om hjälp. Hon berättade att pappan beslutat att gifta bort henne i Afghanistan och att föräldrarna höll henne i ”fångenskap”. Av Zahras vädjan blev en tjänsteanteckning, om ”suicidrisk” och ett konstaterande att om Zahra ”varit under 18 så skulle man kunna göra mer men nu finns det inte mycket att göra”.
Zahra fortsatte emellertid att be socialtjänsten om hjälp, hon var i kontakt med tre olika socialsekreterare. Vad visste och gjorde de, frågade polisen efteråt.
”Jag fick ett mail från Z. tre timmar innan hon skulle åka till Takhar för att gifta sig. Där skriver hon att pappan sagt att Z. skulle välja mellan att gifta sig eller dö. Hon skrev också att hon kände för att ta livet av sig för att slippa gifta sig”.
”Jag fick ett mail i juli 2015 där Z. bad om hjälp med att anmäla pappan för att han var ute efter E. [pojkvännen]. Z. skrev att pappan var beväpnad med kniv”.
”Mailen från Z var mest korta. Ibland har det bara stått: ´Hjälp mig´”
”När vi träfades i början av juli 2015 skulle hennes pappa snart komma till Sverige. Han och Z. skulle sedan gå till skatteverket för att registrera äktenskapet…Vi diskuterade hur Z. skulle kunna undvika att få äktenskapet registrerat men vi hittade ingen lösning.”
Ingen lösning? Om socialtjänsten ringt Skatteverket och berättat, skulle verket då verkligen ha registrerat äktenskapet?
Fast något sådant samtal skulle egentligen inte ha behövts. Skatteverket hade fler starka grunder att säga nej till registreringen. En var den så gott som totala avsaknaden av uppgifter om mannen Zahra tvingats gifta sig med. En annan framgår av den tjänsteanteckning som verket gjorde efter ett par minuters telefonsamtal med Zahra, det enda samtal som överhuvudtaget förekom i ärendet: Z. berättar att ”både hon och hennes man var på plats [vid vigseln] men att hennes talan framfördes av hennes farfars broder”.
Närvarande men utan talan. Borde den upplysningen inte ha fått Skatteverket att dra öronen åt sig och att i enrum fråga ut den i Sverige uppvuxna 23-åriga Zahra om hennes egen vilja? Men nej, Skatteverket – det framgår av polisens förhörsprotokoll – fann ”inga konstigheter” i ärendet.
Zahra fick ingen hjälp, hon sveks av hemlandet Sverige. Kan vi hoppas att hennes öde får regering och riksdag att ändra lagen så att såväl tvångsäktenskap som barnäktenskap ogiltigförklaras?
Jesús Alcalá
Jurist och författare
PS Zahra är ett fingerat namn