År 2017 uppgav 190 000 kvinnor – i Brottsförebyggande rådets (Brå) Nationella trygghetsundersökning (NTU) – att de utsatts för någon typ av sexualbrott. 2017 anmäldes 22 000 sexualbrott och 7 370 våldtäkter i Sverige (Brå). Av våldtäktsanmälningarna ledde mindre än fyra procent till fällande dom. Över en tredjedel av de åtalade våldtäkterna ledde till en friande dom (en andel som ökat de senaste åren), i andra brottsmål brukar cirka fem procent av åtalen leda till en friande dom. 98 procent av alla våldtäktsoffer är kvinnor. 99 procent av förövarna är män. Fem procent är överfallsvåldtäkter.
Det finns många skadliga myter om våldtäkter. Bland annat att de flesta våldtäkter är våldsamma överfallsvåldtäkter utförd utomhus av en okänd förövare. När det mycket oftare handlar om våldtäkter som begås inomhus av en bekant till offret.
Våldtäkt innefattar inte bara samlag utan även jämförbara handlingar. Offrets reaktioner på en våldtäkt kan se mycket olika ut, berättelsen från ett djupt traumatiserat våldtäktsoffer behöver inte vara konsekvent över tid eller detaljerad, då många våldtäktsoffer förtränger eller dissocierar övergreppet. De skadliga våldtäktsmyterna måste motarbetas både inom skolan och i medierna.
Internationell forskning visar att rättsvårdande myndigheter i hela kedjan från polis och kriminaltekniker till domare och nämndemän nästan alltid tycks finna ett ”rimligt tvivel” till varför ett våldtäktsoffers berättelse inte håller för åtal eller fällande dom. Detta visar bland annat forskarna Deborah White och Lesley McMillans i sin artikel ”Statuary response to sexual violence – where doubt is always consider reasonable” i Routledge Handbook of Gender and Violence. Och de konstaterar bland annat att ”It is our argument that justice remains elusive because doubt of a victims credibility is normalized, institutiononalized and always considererd reasonable – from the starting to the end point of the post-assult statuary intervention.” (Det är vår ståndpunkt att rättsprövning alltid är svår, eftersom tvivlet på offrets trovärdighet är normaliserat, institutionaliserat och alltid sett som en möjlighet – i hela rättsprocessen efter ett övergrepp.” Red:s översättning.)
Polisutredare och domare måste börja tro på kvinnan som blivit våldtagen och sluta misstänkliggöra sexualbrottsoffret.
Förutom att det skulle leda till fler åtal och fällande domar, skulle det troligen också öka anmälningsfrekvensen vid sexualbrott och minska risken att offret tar tillbaka sin anmälan.
De båda forskarna Katrin Hohl och Elisabeth A Stanko frågar sig om inte våldtäkt i praktiken är avkriminaliserat i ett land (England och Wales) där bara knappa sju procent av alla anmälda våldtäkter leder till en fällande dom.
”As Hohl and Stanko have pointedly stated, with a conviction rate as low as 7 percent . . . one might argue that in England and Wales rape is effectively ’decriminalized”... (Routledge Handbook of Gender and Violence)
Vad skulle de båda forskarna då säga om Sverige där mindre än fyra procent av alla våldtäktsanmälningar leder till en fällande dom?
Och mindre än en procent leder till en fällande dom om man räknar in alla våldtäkter som aldrig anmäls.
Vad borde då göras för att öka antalet fällande domar i våldtäktsmål?
Bland annat borde svenska domare och nämndemän få obligatorisk utbildning i den variation av reaktioner ett våldtäktsoffer kan reagera med vid en våldtäkt.
Till exempel använder över 70 procent av våldtäktsoffren inte fysiskt våld som motstånd, utan blir paralyserade av så kallad frozen fright. Detta visar bland annat en studie gjord av Anna Tiihonen Möller, verksamhetsansvarig vid Södersjukhusets akutmottagning för våldtagna. Hur skev uppfattning av en våldtäkt många nämndemän har kan till exempel exemplifieras av de två nämndemän som friade en våldtäktsanklagad man med motiveringen att kvinnan inte betedde sig så ”som man tänker sig en våldtäkt” (Metro 5/4 2018).
En annan reform som borde genomföras för att kunna döma fler för våldtäkt är att avskaffa objektivitetsplikten för åklagare i sexualbrottsmål.
Objektivitetsplikten innebär att åklagaren i dag företräder både offret för en våldtäkt och gärningsmannen. Åklagaren borde endast företräda sexualbrottsoffret. Att försvara den tilltalade borde endast falla på dennes advokat. Detta skulle balansera förhållandet mellan offret och den tilltalade.
Vidare borde preskriptionstiden för åtal för våldtäkt avskaffas.