En månad har nu passerat sedan nära nog hela redaktionen på den franska satirtidningen Charlie Hebdo brutalt mördades. I samband med attentatet mördades även poliser, vaktmästare och kunder i en judisk butik.
Samtidigt pågår en enorm mobilisering i landet. Redan kvällen efter attentatet samlades hundratusentals demonstranter till stöd för de mördade kring hashtagen ”Je suis Charlie”. Den efterföljande söndagen gick över tre miljoner fransmän ut på gator och torg för att sluta upp. ”Vi är alla Charlie”, som president Hollande proklamerade.
De mördade journalisterna och tidningen Charlie Hebdo blev på några timmar ikoner för frihet, jämlikhet, broderskap och sekularism.
Tillsammans med journalisterna har de tre mördade poliserna hedrats. Hollande har postumt förärat dem utmärkelsen den franska hederslegionen. Den franska polisen har ett aldrig skådat stöd bland landets medborgare. Polisen, eller snarare hela säkerhetsapparaten, hyllas unisont. De planerade budgetstoppen är som bortblåsta.
En samstämmig politisk kör talar om vikten att utbilda franska muslimer i republikens bärande principer. Ledande politiker gör nya uttalanden var dag om hur just de ska vinna mot terrorismen.
Den hårdföre premiärministern Manuel Valls har förklarat krig, den före detta presidenten Nicolas Sarkozy talar om indragna medborgarskap och den populära presidentkandidaten Marine Le Pen förespråkar dödsstraff.
Samtidigt äger motsvarande eller till och med värre händelser rum på daglig basis i de delar av världen dit våra medier sällan riktar blicken. Samma dag som Charlie Hebdos redaktion angreps i Paris, dödades trettiosju människor vid ett bombattentat mot en polisskola i Jemen. En vecka innan fick trettiotre sätta livet till när ett firande av profeten Muhammeds födelsedag angreps av en självmordsbombare, också i Jemen.
Reaktionerna nära nog uteblir. Inga demonstranter mobiliserar i de europeiska huvudstäderna till försvar för religionsfriheten.
Det råder förvisso ingen tvekan om att attentatet mot Charlie Hebdo har skadat yttrandefriheten. Rösterna som identifierar sig med Charlie Hebdo sträcker sig långt utanför Frankrike. Beklagligt och tragiskt nog har också ”Jag är Charlie” snabbt kommit att banaliseras – är du inte Charlie är du en våldsbejakande jihadist, inte en sann fransman, ingen förespråkare av demokrati och mänskliga rättigheter.
I Frankrike, som i Sverige, profiterar anti-muslimska ideologer på attentaten. Islam har visat ”sitt sanna ansikte” sägs det. Uttalandet knyter an till seglivade föreställningar om islam som svärdets religion, för evigt annorlunda, för evigt ond.
Det religiösa våld som sägs ta form genom islam framställs som väsensskilt från det sekulära våldet, det nationalistiska våldet och det patriarkala våldet, våld som rationaliseras och kontextualiseras. Det senare är ofrånkomligt, nödvändigt eller rent utav befriande – det religiösa våldet är barbariskt, obegripligt ondskefullt.
En analys av den militanta islamismen som en politisk respons på västerländskt maktutövande saknas däremot nästan helt i de etablerade mediekanalerna, och händelserna i Paris reduceras konsekvent till ett islamismens irrationella angrepp på de mänskliga och medborgerliga rättigheterna.
Samtidigt som Frankrikes politiska ledare talar om vikten att särskilja mellan moderata och fundamentalistiska muslimer verkar de fast i ett tankemönster där problemet befinner sig någon annanstans, där borta i Mellanöstern och i islam.
Muslimer ska bekänna färg, stå till svars och betala. Den gode medborgaren förväntas förvarna och ange, som när en åttaårig skolelev anmäls till polis av sina lärare för att inte ha tagit avstånd från attackerna och erkänt sig som ”Charlie”.
Sedan attentaten har över 130 allvarliga anti-muslimska hatbrott rapporterats i Frankrike.
Flera moskéer, halal-slakterier och restauranger har satts i brand, bombats, beskjutits och täckts med hakkors. Muslimska medborgare attackeras på gatorna, i skolan, på sjukhus och även i sina hem – skällsord, misshandel, skottsalvor och ett mord.
De antimuslimska hatbrotten började dock inte den 7 januari 2015 utan är en eskalering på en växande hatbrottstrend som slagit rot i det franska samhället. De stora franska dagstidningarna har alla skrivit om hur ”förorten” inte tagit till gatorna, att de som bor där inte vill identifiera sig med ”Jag är Charlie”. Förorten behandlas i medierna ofta som synonym med islam. Så nära, men ändå där borta. De som inte stämmer in i kören betraktas med misstänksamhet. För varför vill inte de vara Charlie? Än en gång antas muslimer visa sina ”sanna ansikten”.
För dem som vardagligen råkar ut för den rasism som genomsyrar landet, från civilsamhälle och nyhetsmedier till statliga institutioner, är identifikationen inte lika lätt.
Inte heller för de som vardagligen får rasistiska nidbilder slängda i ansiktet, bland annat i form av de många stereotypa karikatyrer av franska minoritetsgrupper som Charlie Hebdo publicerat, de som vardagligen råkar ut för polisens våld, som behöver visa id-kort fem, tio gånger om dagen på grund av sin hudfärg, eller de som kräver att rättsstaten ska leva upp till sina egna maximer.
I dagstidningen Le Monde skrev tre lärare från den beryktade ”förorten” Seine-Saint-Denis, nordväst om Paris, strax efter attentatet: ”Att visa sin solidaritet med offren innebär inte att vi kan avsäga oss ett kollektivt ansvar för dessa mord. Vi är också föräldrar till tre mördare.” Insikten är smärtsam. Den kan läsas som ett försök att överbrygga det föreställda här och där, vi och dem. En början på en djupare analys.
Att fördöma dåden och att sluta upp mot våld och terrorism är en självklarhet. Likaså är kampen för yttrandefrihet och demokrati.
Men att låta den kampen bli ett spektakel för maktens representanter att söka snabba politiska vinningar, att än mer underminera rättsstatens principer för att rädda desamma, att än mer polarisera samhället i vi och dem, det är långt ifrån självklart.
Per-Erik Nilsson, PhD i religionshistoria och gästforskare vid Sciences Po Aix.
Bengt Arnetz, professor i socialmedicin
Johan Eddebo, doktorand i religionsfilosof
Mattias Gardell, professor i jämförande religionsvetenskap
Mia Lövheim, professor i religionssociologi Samtliga verksamma inom forskningsprogrammet The Impact of religion - Challenges for Society, Law and Democracy