Den 20 februari publicerade UNT en insändare signerad Alireza Khademi. Alireza, som är en ung flykting från Afghanistan, beskriver den svåra, inte sällan dramatiska, situation som unga asylsökande hamnar i eftersom Sverige har ändrat sin inställning till flyktingmottagande.
Detta mottagande präglas i dag av misstro och misstänksamhet mot dem som söker asyl och deras berättelser.
Insändaren avslutas med följande ord: ”Allt vi behöver är att ni tror på oss. Ge oss chansen att bygga ett underbart samhälle. Låt oss stanna, vi kan leva tillsammans”.
När insändaren publicerades höll vi på att färdigställa ett kapitel till en bok om ensamkommande flyktingbarn. ”Going it Alone” är bokens titel och våra kolleger i USA bad oss bidra med ett kapitel om situationen i Sverige. Vi tog oss friheten att inkludera Alirezas ord i vårt kapitel, där vi ställer frågan om hur man kan förstå spänningen mellan Sveriges vilja att stärka barnets rättigheter å ena sidan och den misstänksamhet som unga ensamkommande möter å andra sidan.
Mer konkret tänker vi på hur den nuvarande regeringen föreslår en inkorporering av Barnkonventionen i svensk lagstiftning och samtidigt inför medicinska åldersbedömningar för att pröva asylsökandes påstådda ålder.
Mycket har redan skrivits om det problematiska med att utsätta ensamkommande unga för medicinska åldersbedömningar. Dessa är både osäkra, dyra och inhumana i sin kliniska människosyn. De metoder som Sverige använder sig av har också fått stark kritik från flera internationella experter på området. Den fråga vi ställer oss är dock: Hur är dessa metoder förenliga med Sveriges ansträngningar att stärka barnets rätt? Står inte dessa metoder i strid med Barnkonventionen som är tänkt att bli en del av svensk lag?
Vår analys leder oss till en oväntad slutsats, nämligen att strävan att göra Barnkonventionen till svensk lag och den inhumana synen på unga asylsökande har en del gemensamt.
Detta gemensamma är en politisk kultur som tenderar att reducera rättighetsskydd till dess juridiska dimension. De mänskliga rättigheterna ska garanteras i lag – det bestrider vi inte. Men de mänskliga rättigheterna kan aldrig säkras enbart i termer av juridiska tekniker. De medicinska bestämningarna är ett talande exempel här. Barnkonventionen stipulerar 18 år som en övre gräns mellan barndom och det vuxna livet. I juridiska termer innebär det att 18 år såsom kronologisk ålder är kriteriet på huruvida människor är berättigade till särskilt skydd. Det som återstår är enbart att finna metoder för hur denna kronologiska gräns ska fastställas.
Hur blir det då med respekten för mänskliga rättigheter?
När vi utvisar en ung ensam person till Afghanistan och menar oss göra rätt eftersom ett par röntgenbilder indikerar att personen har fyllt 18 år – vad händer med vår människorättskultur och på sikt med vårt samhälle?
När de temporära begränsningarna i flyktingrätten infördes i Sverige år 2016 menade regeringen att detta görs för att skydda välfärdsstaten. Man valde alltså att stänga gränser i stället för att utveckla de institutioner, infrastruktur inräknat, som uppenbarligen inte var tillräckligt funktionella för en mer omfattande flyktingmottagning.
Vi menar att de temporära flyktinglagarna och beslutet att använda sig av medicinska åldersbestämningar utmanar välfärdsstaten och dess rättighetskultur i ännu större grad.
Välfärdsstaten är beroende av en välutvecklad rättighetskultur och denna kultur bygger på att människor blir trodda av statliga institutioner. Tilliten är vidare en grundläggande faktor i en funktionell demokrati – det finns sociologiska belägg för detta. Inte sällan gör människor fel, de far med osanningar ibland, men ett samhällskontrakt som bygger på tillit är starkare än ett kontrakt som utgår ifrån att vi inte litar på varandra. Att misstro unga flyktingars berättelser bidrar till att misstron normaliseras i vårt samhälle. Denna normalisering drabbar inte bara de mest utsatta utan kan på sikt leda till att respekten för rättigheter inte längre uppfattas som ett grundläggande förhållningssätt till relationen mellan människor och samhällsinstitutioner.
Vad har detta med Barnkonventionen att göra? Vi menar förstås inte att de som vill inkorporera Barnkonventionen har felaktiga motiv. De som kämpar för att stärka Barnkonventionen arbetar också för att förbättra de unga asylsökandes situation.
Men det finns en risk här som går ut på att vi, oavsett vad vi själva eftersträvar, reducerar rätten till enbart ett rättighetsdokument.
Risken är att vi tror att ett stärkt människorättsdokument med nödvändighet leder till stärkta rättigheter. Situationen för de unga ensamkommande vittnar om att så inte är fallet. Nu är det snarare tvärtom, då Barnkonventionens 18-års-gräns används för att legitimera både kostsamma medicinska ingrepp och olika grader av rättighetsskydd.
De mänskliga rättigheterna kan inte reduceras till vare sig juridiska paragrafer eller domstolarnas praxis. De är också den politik och den moral som vi som medborgare väljer att förvalta och utveckla.
Handlar mänskliga rättigheter om att synliggöra mänsklig utsatthet och skydda mänsklig värdighet? Eller handlar dessa rättigheter om var gränser mellan olika grupper går?
Är vi ett samhälle där vi litar på varandra eller där vi konkurrerar med varandra om rättigheter? Nationalistiska rörelser i Sverige och Europa menar att rättigheter inte är till för alla. De är till för ”våra barn” och ”våra gamla”. Så kan man tänka, men detta är inte en människorättskultur värd namnet.
Linde Lindkvist, doktor i mänskliga rättigheter, Uppsala universitet
Elena Namli, professor i etik, Uppsala universitet