Den 1 april införs en ny paragraf i skadeståndslagen som ger enskilda rätt till skadestånd när staten eller kommunerna bryter mot våra rättigheter enligt Europakonventionen. Dessa rättigheter skyddar bland annat vårt privat- och familjeliv, vår äganderätt och vår rätt att få ett mål i domstol avgjort på ett rättvist sätt och inom skälig tid.
Rätten till skadestånd gäller både för privatpersoner och företag. Skadeståndet kan förutom att täcka ekonomiska förluster även avse själva rättighetskränkningen som sådan – så kallat ideellt skadestånd. Skadeståndet kan utkrävas antingen hos Justitiekanslern eller i domstol.
Någon större rättslig nyhet är nu inte den nya lagparagrafen. Sedan ett avgörande i Högsta domstolen år 2005 har enskilda kunnat få skadestånd när deras konventionsrättigheter kränkts. Det är alltså denna rättspraxis som nu lagfästs.
Symboliskt är den nya lagbestämmelsen desto viktigare, då den understryker den stora betydelse som konventionen haft för att stärka våra rättigheter.
Parallellt med konventionens starka genomslag har domstolarna så småningom även börjat hänvisa till rättigheterna i den svenska regeringsformen. Så har exempelvis individer som oriktigt berövats sitt svenska medborgarskap fått skadestånd för den kränkning som förlusten inneburit. Med stöd av äganderättsparagrafen i regeringsformen har också fiskare vid Torne älv fått skadestånd för olagliga begränsningar av fisket där.
Mindre utvecklad är samtidigt användningen av ett annat viktigt rättighetsdokument: EU:s rättighetsstadga från år 2009 som gäller när EU-regler tillämpas.
Sammantagna ger dessa tre rättighetskataloger ett både kraftfullt och vidsträckt skydd för enskilda gentemot den offentliga makten. Våra myndigheter har således starka skäl att alltid agera sakligt och objektivt samt försäkra sig om att enskildas rättigheter inte kränks.
I våra dagliga yrkeskontakter med klienter som i olika kommersiella sammanhang fått myndighetsbeslut emot sig möter vi emellertid en annan verklighet.
Då ser vi nämligen att kunskapen och respekten hos myndigheterna för våra rättigheter ibland kan vara mycket bristfällig.
Vi kan förvisso inte kräva att våra myndigheter alltid ska vara felfria. Det offentliga har många skilda uppgifter av ofta komplex natur. Det är då i praktiken omöjligt att helt undvika misstag.
Vad vi har desto svårare att acceptera är myndigheter och tjänstemän som agerar direkt osakligt och till och med verkar drivas av personliga antipatier mot enskilda företag och privatpersoner. Just detta har vi tyvärr också sett alltför många exempel på.
Det har rört sig om beslutsfattare som i tydlig strid med klara lagbestämmelser fattat beslut som inneburit stor skada för enskilda. Myndigheterna har då ofta haft en negativ ”historia” med den enskilde som sannolikt legat bakom agerandet.
För de företag och individer som blivit utsatta för detta har upplevelsen av att få en myndighet emot sig varit både omtumlande och skrämmande.
Deras tilltro till den offentliga maktutövningen har skadats allvarligt.
För en myndighet som avslöjas med att begå allvarliga fel borde det vara självklart att erkänna felet. Liksom att se till att det inte upprepas.
Denna förmåga till självrannsakan är emellertid inte något självklart hos myndigheterna. Dessvärre tycks inte sällan drivkraften att försvara sina misstag få övertrumfa ansvaret att erkänna och lära sig av misstagen.
Just detta har vi sett exempel på när vi för klienters räkning krävt skadestånd på grund av uppenbart oriktiga myndighetsbeslut.
Myndigheternas ovilja att erkänna sina misstag har då hos klienterna upplevts som ännu en kränkning.
Även ett skadestånd från statens sida får i dessa fall alltså en bitter eftersmak.
De mycket potenta rättighetsdokument som numera skyddar enskilda bäddar på sikt för betydligt fler rättighetsprocesser mot felande myndigheter än i dag. En viktig faktor i denna utveckling är de framväxande ideella organisationer som efter amerikansk förebild företräder privatpersoner som inte själva har råd att anlita advokat.
Möjligheterna för var och en att hävda sina rättigheter har med andra ord aldrig varit så goda som i dag.
Justitiekanslern är redan nu överbelastad med att hantera skadeståndskrav mot staten. Kostnaderna för statens skadeståndsansvar kan alltså förväntas öka betydligt framöver. Det gäller för såväl själva handläggningen av kraven som för de ersättningsbelopp som måste utbetalas.
För staten och kommunerna bör det givna svaret på detta vara att utbilda sina tjänstemän i enskildas rättigheter.
Och då gäller att även inskärpa betydelsen av att rättigheterna verkligen respekteras i den dagliga verksamheten. Myndigheterna behöver med andra ord ”juridifieras” i sina tänke- och arbetssätt. Endast då kan rättighetskränkningar motverkas på ett effektivt sätt.
Anna Romell Stenmark, Alex LjungvallAdvokater på Advokatfirman Lindahl i Uppsala