Allt ska kunna prissättas och mätas, till och med känslor och relationer. Konstföremål kan vara bra investeringsobjekt, men en konstupplevelse kan inte mätas i pengar. Att försöka mäta något kvalitativt med kvantitativa mått kan bli missvisande. Ändå blir pengar ofta ett mål i stället för ett medel.
Denna fixering vid pengar och siffror i alla sammanhang kan förvränga synförmågan för oss. Hur har det kunnat bli så här?
Kanske kan utvecklingen inom vetenskap och forskning ge en bakgrundsbelysning av frågan. Förenklat men ändå överskådligt kan man konstatera hur vi alla med all rätt imponeras av naturvetenskapernas snabba framgångar, när man med hjälp av ”matematikens språk” förklarar naturen från det minsta till det största. Genom mätningar, experiment, simuleringar och modeller ritar man en mosaikartad verklighetskarta som för närvarande täcker fem procent av vår materiella värld. Alla är vi beroende av den moderna teknikens snabba landvinningar. Förändringarna går så rasande fort att det är svårt att hänga med.
De humanistiska forskarna som i mer långsam takt med hjälp av ”de stora berättelsernas språk” försöker förstå människans tillvaro och livsvillkor i denna värld kommer lätt i underläge. Frustrerade märker de hur många betraktar vetenskap som liktydigt med naturvetenskaper av skilda slag.
Det är inte underligt att många humanister och för den delen också teologer vill ”leka på matematikens planhalva” för att känna sig som riktiga veten-skapsmän.
Man har också långa stycken enorm nytta av att använda matematisk metod. Men därmed är inte sagt att allt går att mäta. Dörren har visserligen länge varit låst mellan de två övergripande vetenskapskulturerna. Men ny postmodern filosofi börjar långsamt låsa upp den där dörren. Det gör till exempel att många av dagens teoretiska fysiker ibland rör sig långt ute på ”de stora berättelsernas planhalva”. Det är väl okej att forskare delar metoder och perspektiv med varandra. Samtidigt kan det vara viktigt att veta var rågången går mellan olika kulturer inom vetenskapandet.
Mycket av vad som rör sig inom det så kallade vetenskapssamhället kan belysa vad som sker i samhället för övrigt, inom politik, beslutsfattande, förvaltning, media och på nätet.
Kanske är det därför dags att ta fram Maciej Zarembas uppmärksammade artikelserie i Dagens Nyheter om den svenska sjukvården och marknaden för några år sen.
Som bok heter den ”Patientens pris” och har hjälpt mig att förstå sånt jag tidigare inte begripit utan mest känt mig frustrerad över.
Zaremba visar att man under 1980-talet genom århundradets största förvaltningsreform fört över ett marknadstänkande från industrin och det privata näringslivet till nästan all statlig och kommunal verksamhet, New Public Management (NPM). Genom kostnadskontroll på alla nivåer, finansiell genomskinlighet och decentralisering har man skapat styrmekanismer i syfte att effektivisera allt som sker inom offentliga institutioner.
Dessa har förvandlats till ”företag”, som producerar ”varor” till ”kunder” i stället för att som tidigare erbjuda tjänster till patienter, forskare, studenter, elever, klienter, trafikanter och så vidare. Från att ha varit ämbetsman har chefen blivit en direktör som ska peka med hela handen. Denna företagisering och marknadisering har lett till att man delat upp verksamheterna i resultatenheter med interndebitering och beställare–utförare som aktörer på alla nivåer.
En doktrin har varit att samhällets monopol som serviceproducent till varje pris måste brytas och konkurrensutsättas. Fri konkurrens vid upphandling, privatisering, avreglering och valfrihet anses effektivisera det mesta.
Den närmast fundamentalistiska tillämningen av NPM gör att man ”leker affär” på alla förvaltningsområden, även när det inte passar.
Att hålla budgeten blir det överordnade kvanitetsmålet inom varje verksamhet, även om det hotar kvaliteten. Det leder i sin tur till en förödande avprofessionalisering, som hämmar mångas kreativitet, yrkesstolthet och arbetsglädje. Lärarens, läkarens, professorns status sänks, eftersom administration och kontroll stjäl tid från eleven, patienten, studenten och så vidare. ”Är vi på väg mot ett nytt granskningssamhälle?” frågar sig många yrkesmänniskor.
Professor Göran Arnqvist skrev en alarmerande debattartikel (SvD 30/1) om att det offentliga Sverige håller på att implodera. Han påtalar en spiral av systematisk kunskapsförlust inom offentligheten, när medlen blir målet.
I kölvattnet av NPM-tänkandet förtvinar kärnverksamheten och de i och för sig viktiga stödfunktionerna tar kommandot över hela verksamheten.
Att NPM-entusiasterna anser att allt går att mäta i vinst- och förlustkategorier leder till ett jättestort validitetsproblem. Tänk om man lurar sig själv och inte mäter det man tror sig mäta. Vården, skolan, polisen blir en låtsasmarknad som inte fungerar.
Att hämta modeller för mål- och resultatstyrning från Toyota till vården är som att para ihop en giraff och en flodhäst. Det kan inte bli någon lyckad avkomma. Ett sjukhus, en skola, ett universitet, ett rättsväsende, en poliskår kan inte jämföras med bilindustrin utan att en sund etik och människosyn hotas, hur tjusiga portalparagraferna än må vara. Även inom vissa av Svenska Kyrkans ”stordriftspastorat” kan NPM-tendenser anas.
Att våra politiker inte på riktigt allvar tycks vara bekymrade över att man, på ett fundamentalistiskt och icke produktivt sätt, tillämpar ett ensidigt kvantifieringstänkande inom stora delar av den svenska förvaltningen är oroande.
Därför måste politikerna över blockgränserna finna nya förvaltningslösningar. Annars förlorar det allmänna sin legitimitet. Människor vill inte längre betala skatt. Föraktet för politiker och byråkrater ökar. Ett starkt missnöje banar väg för populism och bruna krafter. Risken är att en rigid ”evidensfundamentalism” kan leda till en åderförkalkning i samhällskroppen som dessvärre kan sluta med stroke.
Gunnar Sundin, teol doktor