Debatt: Naturen måste skyddas, inte ses som en marknad

I höstas föreslog Skogsstyrelsen i en rapport att man skall utveckla nya affärsmodeller som gör ”skogar med höga naturvärden till en lika naturlig del av marknadsekonomin som skogsprodukter”. Detta är bara ett av många initiativ som försöker att skapa marknader för miljö- och naturvård.

Swedbank har just köpt de första svenska biodiversitetskrediterna. Det finns sedan länge marknader för ekologisk kompensation där man möjliggör exploatering av naturen på en plats genom att kompensera för skadorna någon annanstans. Klimatkompensation är en mer känd variant av detta där man kompenserar växthusgasutsläpp genom att binda kol på annan plats. I båda fallen är nettoeffekterna diskutabla och utvärderingar visar att de sällan levererar vad de lovar. En internationell genomgång av 32 utvärderingar av ekologisk kompensation visar att i endast en tredjedel av fallen har åtgärderna varit tillfredsställande. Utvärderingar av effekterna har bara gjorts i undantagsfall. En internationell granskning av världens största tjänst för klimatkompensation, Verra, visade att inte ens en tiondel av deras klimatkompensationsprojekt i regnskogen höll vad de lovade. 

Till skillnad från vanliga marknader spelar det egentligen ingen roll om dessa låtsasmarknader levererar det de påstår. Både den som erbjuder ekologisk kompensation eller klimatkompensation och den som betalar för den har ett intresse att upprätthålla illusionen av att det fungerar. Alla de företag som är mellanhänder eller som certifierar transaktionerna ingår också i samma intressegemenskap. 

Det finns också betydande risker för ”läckage” med naturvårdsåtgärder där skydd av natur på ett ställe leder till kraftigare exploatering på andra ställen. Detta förstärks och legitimeras av att man inför särskilda ersättningar för naturvård. I naturen finns många olika värden som klimatreglering, friluftsliv, jakt, motion, meningsfullhet, andlighet och naturupplevelser och det är orimligt att göra alla dessa värden till tjänster som ska ersättas på en konstruerad marknad. 

Det kan också finnas motsättningar mellan naturvård och dessa andra värden på samma sätt som det finns en intressekonflikt mellan virkesproduktion och miljö. I en riktig urskog kan det exempelvis vara väldigt svårt att ta sig fram där döda träd ligger huller om buller. Länsstyrelsen i Uppsala avråder sedan flera år från besök i Fiby urskog på grund av risken för nedfallande träd. När man restaurerar en våtmark så är det inte samma vattennivå som är bäst för klimatet och för fågellivet, grodor och fiskar. Och vad händer när den art som skogsägarna får betalt för att skydda, jagas på grannfastigheten, eller när naturturismen stör häckande fåglar? 

Den absolut tyngsta invändningen mot att miljö- natur- och klimatvården i större utsträckning ska kommersialiseras är dock att det stärker föreställningen att en hotad art eller ett landskap har ett specifikt monetärt värde och därför är utbytbart mot andra varor och tjänster som en t-shirt, en hårklippning eller en bil. Att formulera naturens ”värde” i pengar eller andra marknadstermer, leder därför ett steg närmare ödeläggelse av jordens levande system. Vi måste tvärtom överge allt språkbruk som klär naturen i ord som ”investering” och ”kapital”.

Marknadslösningar innebär också förr eller senare att ägandet och kontrollen av naturen flyttas från det allmänna till privata företag. Numera kan man till och med ”investera” i noshörningsobligationer där man får 9,2 procents ränta om antalet noshörningar i en nationalpark i Sydafrika ökar med mer än fyra procent på fem år. 

I stället för att skapa dessa typer av låtsasmarknader bör vi i första hand fokusera på orsakerna till problemen. I Skogsstyrelsens rapport konstateras att ”den främsta förklaringen till att miljöproblem uppstår i skogen är att det finns starka företagsekonomiska incitament i form av virkespriser som styr mot ett produktionsinriktat skogsbruk”. I stället för att tro att vi kan kompensera all exploatering bör vi minska exploateringen och minska samhällets och marknadens uttag av resten av det levande. 

Visst kan det vara relevant att ge skogsägare bidrag för att driva hyggesfritt eller skydda arter på samma sätt som man ger bönder stöd för att driva ekologiskt lantbruk eller hävda naturbetesmarker. Men man behöver inte kalla ekonomiska styrmedel för marknadsekonomi eller affärsmodeller, lika lite som vi kallar studielån, bostadsbidrag eller arbetslöshetsersättning för affärsmodeller. Framför allt skall vi inte göra det till varor, tjänster eller produkter som kan säljas på en marknad.