Den politiska majoriteten ville under hösten öppna en så kallad tillfällig uppställnings- eller bosättningsplats för de tiggande EU-migranter som kommer till Uppsala. Det rörde det sig om en av kommunen subventionerad campingplats som enligt S, V och MP skulle kunna användas av alla de människor i Uppsala som har ett liknande behov. Detta är dock en efterhandskonstruktion som tillkom i och med att kommunen inte får driva en plats exklusivt för en särskild grupp då det strider mot likabehandlingsprincipen.
Platsen skulle således vara tillgänglig för alla som är i behov av en billig campingplats i Uppsala kommun och notan var tänkt att tillfalla kommunens skattebetalare.
Som Uppsalabor ser vi alla den misär och sociala oro som tiggarna lever i. Jag blir frustrerad över den nuvarande situationen och känner medlidande för deras utsatthet. Som förtroendevald förväntas jag komma med lösningar på sådana samhällsutmaningar, vilka måste analyseras och vägas mot följderna. Förmodligen blir konsekvensen av att erbjuda fattiga EU-migranter en campingplats för bilar, tält och husvagnar en mer permanent ordning med tiggare på Uppsalas gator och torg.
En sådan samhällsutveckling vill jag inte bidra till då risken är att liknande uppställningsplatser utvecklas till en kommunalt subventionerad kåkstad.
Denna oro delas av regeringens särskilda samordnare för arbetet med utsatta EU-medborgare, Martin Valfridsson.
Efter omfattande kritik drogs dock förslaget på uppställningsplats tillfälligt tillbaka. Beredningen från majoriteten var ur vårt perspektiv obefintlig och frågetecknen många. Varken jag, eller någon annan oppositionspolitiker, hade till exempel fått ta del av en beräkning om vad det skulle få kosta och än mindre ett svar på frågan om vad som sker när den första ”campingplatsen” blir full. Ännu mer problematiskt blir det när konkurrensen om tiggarplatserna hårdnar. När en konflikt uppstår så vinner den starkaste parten, tyvärr i många fall med hot och emellanåt även med fysiskt våld.
Att detta scenario skulle kunna inträffa på kommunens campingplats är heller ingen omöjlighet så varför skulle vi understödja detta parallellsamhälle?
Det är inte Uppsala kommuns ansvar att driva en campingplats för utvalda EU-medborgare. Inte heller ska kommunen underlätta för människor att tigga. Uppsala kommun ska inte vara bidragande till att barn och unga växer upp i utanförskap med tiggeriet som daglig sysselsättning när de borde gå i skola för att kunna få en bättre framtid. Tiggarnas utanförskap i deras respektive hemland är en nyckel i frågan så länge de inte väljer att permanent flytta. Varje EU-land ska därför ta ett eget ansvar för att kunna ge sina utsatta medborgare ett drägligt liv.
Som EU-medborgare har man rätten att under tre månader vistas i Sverige för att söka arbete så länge som man är självförsörjande. Det är en ordning som jag och Centerpartiet gillar.
Även EU-medborgare som tigger har denna rätt men under tiden som de befinner sig i, i det här fallet, Sverige ska de lyda under samma regelverk som övriga EU-medborgare. Detta innebär även att kunna finansiera sitt boende och uppehälle på ett lagligt sätt.
Jag förordar en hållning i denna fråga där vi som kommun håller på de regler och lagar som finns. En hållning där alla de EU-medborgare som kommer hit behandlas lika. Människor som befinner sig i vår kommun ska få akut hjälp om det behövs. I det fallet att människor behöver stöd och hjälp med boende ska de hänvisas till kommunens redan befintliga natthärbärgen.
De människor som upprättar illegala bosättningar ska skyndsamt avhysas.
Vidare så ställer jag mig mycket positiv till att vår kommun, i den mån vi kan, hjälper de människor som tigger att få ett riktigt arbete, som initiativet till arbete som paketinslagare under julhandeln i Gränby Centrum. Det är viktigt att även frivilliga insatser från civilsamhället uppmuntras och fortsatt stöttas, då deras insatser för dem som lever i utanförskap är av mycket stort värde för oss alla. Vi behöver fler goda krafter i samhället som bidrar till att utsatta människor tar steget in på Uppsalas arbetsmarknad och in i samhället. De bidragspengar från EU som är avsedda för att integrera och hjälpa EU-migranter i deras respektive hemländer bör också kunna användas av vår kommun, liksom många andra svenska kommuner, som i dag måste hantera denna utmaning.
Jag kan också tänka mig att byn Valea Seaca, varifrån många av tiggarna kommer, erbjuds en särskild stödinsats från Uppsala kommun för att bidra till förbättringar i deras hemmiljö.
Majoritetens tänkta lösning med en ”campingplats” för tiggare är dock en oklok väg framåt, som förtroendevalda måste vi kunna kombinera både hjärta och hjärna i vårt beslutsfattande och se till de långsiktiga och förebyggande lösningarna.
Stefan Hanna
kommunalråd (C)