Det pratas mycket om klimatet nu. I dagarna släppte IPCC sin rapport som ska agera underlag vid uppföljningen av Parisavtalet i Katowice senare i år. I rapporten går bland annat att läsa att läget är mer akut än tidigare befarat och att inga länder lever upp till de åtaganden som krävs för att begränsa den globala uppvärmningen till under två grader.
På annat håll föräras forskarna Paul Romer och William Nordhaus med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne för deras forskning om att förena ekonomisk tillväxt med hållbar utveckling. Ett pris som inte bara sticker ut för att det berör vårt just nu kanske mest aktuella samhällsproblem, utan också för hur det frångår en annars ganska vedertagen princip om att hylla forskning som har gjort skillnad.
Romer och Nordhaus forskning ger inga lösningar på problemet, utan bidrar snarare med en startgrop ur vilken den gröna tillväxten kan ta avstamp.
Pristagarna bör inte berövas någon ära, forskningen de båda bedriver är essentiell för att förstå korrelationen mellan ekonomi och hållbar utveckling. Men det är ändå anmärkningsvärt att utdela ett pris för forskning som ännu inte har haft sitt stora genomslag. Och att IPCC dagen efter tillkännagivandet påminner oss om att vi år 2017 hade de största utsläppen som någonsin har uppmätts får en att fundera på vad priset egentligen återspeglar.
Principen att hylla forskning som gjort skillnad har tidigare gällt även för ekonomipriset. Bland tidigare pristagare återfinns flertalet ryktbara forskare, vars vetenskapliga framsteg har förändrat förutsättningarna inom sina respektive områden långt innan de tilldelats priset.
Men trots att årets tilldelning legitimerar forskningen om vikten av att förena ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling förbises det faktum att inga större förändringar har skapats.
I stället hoppar vi till slutet och delar ut pris för ett arbete som knappt har påbörjats. För i samspelet mellan tillväxt och grön utveckling är det fortfarande det hållbara som tvingas anpassas efter det lönsamma. Detta väcker en ganska obekväm fråga: är vårt ekonomiska system överordnat ett hållbart samhälle?
Svaret på frågan kan komma tidigare än vi tror.
Tidigare i höst släpptes ett bakgrundsdokument till en kommande FN-rapport, där skribenterna lyfter frågan om huruvida vår tillväxtmodell verkligen möjliggör en hållbar utveckling – eller om vi måste hitta nya faktorer utanför dagens makroekonomiska modeller för att mäta ett samhälles utveckling.
Detta skulle naturligtvis innebära att vi måste ge upp hoppet om en orubbad ekonomisk tillväxt på en planet med ändliga resurser. Och kanske ställs vi då inför ett ultimatum.
Vad gör vi om det visar sig att klimatförändringarna inte kan begränsas inom vårt ekonomiska systems ramverk? Kommer vi att agera eller ignorera?
Ivan Barck
civilingengör inom energisektorn