Artikeln av Finanspolitiska rådets ordförande John Hassler i Dagens Industri den 29 okt 2014 förtjänar att tas på allvar. Han försvarar överskottsmålet för statens finanser genom att bemöta fyra påståenden och dra slutsatsen att ”förändringar behöver baseras på en mer seriös diskussion än den som hittills synts till”. Han invänder mot (1) att det inte längre behövs, (2) att det är onödigt att fortsätta samla (nettoförmögenhet) i ladorna, (3) att även med ett balanskrav skulle bruttoskulden krympa som andel av BNP och (4) att lån alltid kan ges till offentliga investeringar med hög avkastning.
Invändningen mot punkt 4, att det är ”naivt att tro att politiska beslut tas för att …. maximera samhällsnyttan” är artikelns tyngsta synpunkt. Hassler efterlyser därför ett ramverk för investeringsbeslut för att tygla politiken. Min erfarenhet från kommunsektorn, som jag verkat i sedan 1970, är att beslut styrs av rösträkning, när det inte är fråga om att bygga monument över sin egen politiska förträfflighet. Samhällsekonomiska utvärderingar ligger sällan på bordet framför politikerna. Ändå sker investeringsbesluten i kommunerna med större rationalitet än på riksplanet.
I kommunerna finns det balanskrav som många anser ska ersätta överskottsmålet för staten. Det har dock haft dålig bäring på investeringsbesluten lokalt. Om detta vittnar det växande antalet överbelånade kommuner. En viktig erfarenhet från min verksamhet, efter att bland annat ha sanerat ett stort antal kriskommuner, är att det måste bli kris först innan sunda ekonomiska regler kan få politikernas förståelse och efterlevnad. Under Svensk Kommunratings snart 25-åriga existens har kommuner, som varit på väg att falla igenom besökts i förebyggande syfte men erfarenheten är att det måste bli kris först innan rationella argument vinner gehör.
Vad värre är brukar kriskommuner efter tillfrisknandet kringgå sina nya regelverk för ekonomin för att i nästa ekonomiska svacka förstå att de måste tillämpas konsekvent. Man är nu i rundningsfasen på riksplanet och mitt råd är att inte försöka ställa sig i vägen. Tiden används bäst till att diskutera det som Hassler efterlyser, ett bättre regelsystem förankrat i sund ekonomisk teori. Det införs vid nästa kris.
Förebilden för staten har oftast varit kommuner vid utvecklingsfronten. Rambudgetförfarandet, som sedan ett antal år tillämpas då statens budget beslutas, att allt tas i ett enda klubbslag, utvecklades inom de större kommunerna redan under 1970-talet. Redovisning med resultat- och balansräkningar infördes i kommunerna tidigt 1980-tal. Nu finns hyfsade sådana dokument även för staten. Det möjliggör att man kan föra den diskussion som Hassler efterlyser och få se praktiska genomslag.
Det balanskrav som nu diskuteras för staten blev lag för kommunerna 1998 men intressant borde även vara den modell Svensk Kommunrating använder för sina kundkommuner. Den har förankring i ekonomisk teori till skillnad från balanskravet och det regelverk EU tillämpar för sina medlemsstater. Dessa har ju tillkommit i kris och är politiskt tillyxade tolkningar av ekonomers råd. För länder som Sverige med ekonomiska nyckeltal med oceaner av utrymme till de kritiska nivåerna framstår de i all sin orimlighet. Överslagsmässigt inser ekonomer att Sverige kan investera minst 200 miljarder mer per år. Men ännu finns ingen förtroendeingivande teoretisk robust kalkyl som inom ramen för ett heltäckande reglersystem kan leverera en korrekt investeringsram.
I det regelsystem som jag vill argumentera för delas den finansiella helheten i fyra betygsatta delområden. Det är först en total skuldproblematik, den andra gäller finansiellt nuläge, den tredje krisutlösande finansiella risker och den fjärde viktiga finansiella möjligheter. De tre första områdena är diagnoser och det fjärde svarar på vad som är de effektivaste åtgärderna. Det säger sig själv att för exempelvis Grekland så är kostnaderna för att hantera diagnosdelarna större än de finansiella möjligheterna och man är i finansiell kris. Man behöver extern hjälp.
Hur sätter man finansiellt betyg med fyra komponenter? Det görs med en betygsmatris innehållande fyra kolumner, en för varje delområde. I varje kolumn sätts ett av betygen A, B, C eller D. Grekland får D i samtliga fyra kolumner. Sverige får A i samtliga utom den för krisutlösande finansiella risker, beroende på sina skuldbubblor i hushålls- och kommunsektorerna. Där skulle det kanske bli ett delbetyg C och kanske riksbankschefen Ingves skulle sätta ett D. Slutbetyget bestäms av lägsta delbetyg. Grekland skulle ha slutbetyget D och Sverige C. Vad som behöver göras skulle lysa politikerna i ögonen och även väljarna skulle bli tydligt informerade om läget.
När denna modell används för kommuner sätts de fyra delbetygen i betygsmatrisen utifrån 17 ekonomiska nyckeltal. Det är inte fråga om något tyckande. Jag vill inte förlänga denna artikel genom att diskutera hur nettostatsskulden kan utvecklas till ett nyckeltal som innehåller samtliga statens framtida nettoförpliktelser och naturligtvis är sparandet det viktigaste nyckeltalet inom delfrågan, det finansiella nuläget. Den som vill se mer i detalj hur detta system tillämpats i många svenska kommuner under mer än tio år hänvisas till analysarkiven på www.kommunrating.se.
Hans Jensevik
VD Svensk Kommunrating.