Kiribatis president Tong besökte i höstas Stockholm, och berättade att denna lilla ö-nation köpt land på Fiji, för att kunna börja evakuera sin befolkning när öarna på grund av klimatförändringarna blir obeboeliga. Det var den första gången en president från Stillahavsregionen besökt Sverige, och ett bevis på det nära samarbete Sverige haft med små ö-nationer inför det stora globala klimattoppmötet i Paris.
Invånarna i små fattiga ö-nationer betalar priset för rika länders utsläpp och vi har ett ansvar att hjälpa dem och deras barn att överleva och skapa sig ett värdigt liv.
Som första svenska minister reser jag därför till Stillahavsöarna för att följa upp Sveriges åtaganden i Paris samt utveckla samarbetet med regionen. Nu är klimatavtalet klart, och blev en stor framgång i att, precis som de små och utsatta ö-länderna krävt, sätta 1,5 grader som ett mål. Men vårt samarbete ska inte sluta här, nu börjar arbetet med att förverkliga målet.
På öarna Tonga, Fiji och Kiribati i Oceanien som jag just nu besöker träffar jag statschefer från flera öar som vittnar om den desperation deras folk känner.
Om rädslan för att havet karvar sig allt längre in över land när vattennivån höjs och slukar deras samhällen, för att saltet tränger in och förstör jordbruksmarken och grundvattnet, för att extremväder blir vanligare då vädermönster förändras och fruktan över att haven, deras viktigaste närings- och inkomstkälla, försuras och töms på liv.
Och den gnagande oron att omvärlden inte kommer agera tillräckligt snabbt, trots ingångna avtal.
Dessa små önationer, som ligger på andra sidan jordklotet, är ett bevis på hur världen hänger samman.
Vi är inte – och kan inte vara – isolerade öar. Klimatförändringarna drabbar de fattigaste värst, även om de själva knappt bidragit till koldioxidutsläppen. Det är en orättvisa som vi inte kan blunda för. Inte heller att klimatförändringarna hotar de framsteg världen har sett de senaste decennierna då alltfler rest sig ur fattigdom.
Om vi inte kraftigt minskar koldioxidutsläppen och hjälper fattiga länder att stå bättre rustade för att klara extremväder, vattennivåhöjningar och ökenspridning, kommer vi se fler epidemier, försämrad hälsa, migrationsströmmar och ökad risk för väpnade konfliker.
Vad dessa ö-nationer, som jag nu besöker, står inför illustrerar vad alltfler kommer att möta om vi misslyckas att nå målen från exempelvis Paris. För att klara dessa utmaningar är samarbete enda vägen framåt.
Jag ser följande områden som exempel på där Sverige gör och kan göra mer skillnad:
Stärk regionalt samarbete. För första gången tar Sverige fram en regional biståndsstrategi för Asien där även Oceanien ingår. Regionalt samarbete är nödvändigt för att klara utmaningarna, något Sverige har god erfarenhet av från andra regioner.
Säkra tillgång till klimatfinansiering. Som en av de största givarna till den Gröna klimatfonden och andra klimatfonder var Sverige en brobryggare mellan rika och fattiga länder inför klimattoppmötet i Paris. Ö-nationerna vittnar nu om att det är svårt att få tillgång till fonderna. Därför tar Sverige nu initiativ för att förenkla åtkomsten så att också de med små resurser kan få tillgång till dessa kritiska medel
Bygg globalt partnerskap för att rädda världshaven. Tillsammans med Fiji och med stöd av små-önationer har Sverige tagit ledarskap för att rädda världshaven. Även detta är en ödesfråga för dessa länder och ett av de 17 global mål som FN:s medlemsländer enades om 2015. Ett intensivt arbete väntar 2016 för att mobilisera regeringar, civilsamhällets organisationer liksom näringsliv.
För stoppa de negativa effekterna av klimatförändringarna krävs dock mer. Det förutsätter att världens länder drastiskt minskar sina utsläpp.
Regeringen har som mål att bli ett av de första fossilfria välfärdsländerna i världen och vi kommer arbeta för att andra inspireras och följer efter. Besöket här gör det smärtsamt tydligt att vi inte har råd att vänta.
Isabella Lövin, biståndsminister (MP)