När regionfullmäktige nu ska summera föregående år finns tyvärr många resultat som pekar åt fel håll. Vårdköerna är fortsatt långa och var femte patient får vänta mer än tre månader på besök hos specialistläkare eller för operation och behandling. Arbetsbelastningen är hård, sjukskrivningstalen ökar och många slutar eller går ner i arbetstid.
Personalsituationen har inte förbättrats och vårdplatser har varit stängda på grund av personalbrist.
Mer än halva mandatperioden har gått och den kritik som tidigare riktats mot borgarna under föregående mandatperiod måste nu riktas mot den styrande minoriteten, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Var finns vårdsatsningarna och var finns personalpolitiken?
Drygt 11 500 patienter väntar i dagsläget på att få träffa en specialistläkare och mer än 4 000 väntar på sin operation, och allt för många får vänta allt för länge.
Personalbristen är en av orsakerna till det dåliga läget men det är också uteblivna satsningar. Vad har hänt med närvården? Ingenting! Inga nya närvårdsplatser, inga nya överenskommelser med kommunerna. Närvården, i samarbete med kommunerna, syftar till att erbjuda mer vård nära patienterna och undvika onödiga inläggningar. En utbyggd närvård är en förutsättning för att ta hand om alla de gamla och multisjuka på ett värdigare sätt och för vård på rätt nivå. Samtidigt kommer det att bli en välbehövlig avlastning för både primärvården och sjukhusen.
Varför har inte Lasarettet i Enköping använts bättre för att kapa köerna? Kapaciteten fanns och för en ringa penning hade lasarettet kunna öka sin operationsverksamhet. Pengar fanns avsatta i Vårdstyrelsens budget men användes inte.
Viktigast av allt är ändå avsaknaden av politiska initiativ för att lösa personalkrisen. Tack vare Vänsterpartiet finns nu ett tydligare arbetsgivaransvar för styrelser och nämnder och frågan finns på dagordningen, men ännu mest som information. Regionfullmäktige föreslås nu anta ett ”Arbetsgivarpolitiskt program”. Det hade kunnat vara en möjlighet att lyssna på personalens rop och ta tydliga initiativ för en förändring. Tyvärr finns i förslaget inget nytt, inga nya initiativ och därmed måste man fråga sig: Varför anta ett program som inte innebär någon som helst förändring? Vänsterpartiet har tagit fram ett eget förslag som, förutom en del nya inslag, också betonar vad anställda och chefer kan ställa för krav på sin arbetsgivare.
Trygga anställningar i en god arbetsmiljö och ett bra ledarskap. Det är utgångspunkterna för Vänsterpartiets personalpolitik.
Tillsvidareanställningar på heltid ska vara huvudinriktningen men arbetsförhållandena måste vara så bra att alla orkar jobba heltid.
Det innebär en god arbetsmiljö med rimliga arbetstider som ger tid för återhämtning. Det innebär också delaktighet och trivsel på jobbet. För det krävs chefer som vill, och har förutsättningar, att vara goda ledare. Här spelar chefens chef en avgörande roll. Grundbemanningen behöver öka för att avlasta och för att klara tillfälliga arbetstoppar. Det ska vara en självklarhet att alla får regelbundna möjligheter att upprätthålla och utveckla sin yrkeskompetens.
Sjuksköterskor som vill vidareutbilda sig till specialistsjuksköterska ska ha betald utbildning, gärna i den form som Vårdförbundet förespråkar. Ny kompetens och nytt ansvar ska leda till ny lönesättning. Det ska ske direkt och inte invänta kommande löneöversyn och det ska vara en rejäl höjning. Det ska löna sig med utbildning.
Lönerna ska förstås vara jämställda, såväl mellan individer som mellan kvinno- respektive mansdominerade yrkesgrupper.
Allt detta kräver tydliga politiska signaler om bättre personalpolitik, tydliga uppdrag från politiken, aktivare politisk granskning och uppföljning och det behövs också ekonomiska resurser för mer personal och mer vård.
När ska Socialdemokraterna och Miljöpartiet i handling visa att man bryr sig om personalen? När kommer en ny personalpolitik som faktiskt kan förändra läget till det bättre?
Sören Bergqvist, regionråd (V)